I morse pratade de om simborgarmärket på P3. Tydligen var det idag 75 år sedan det instiftades. Hur som helst, nyhetsnotisen följdes av lite fritt reflekterande kring radiopratarnas egna simskoleupplevelser. Simon berättade att han aldrig lkom längre än till guldfisken eftersom han inte kunde flyta 5 sekunder. Och aldrig lärde sig flyta. Och fortfarande inte kan flyta. Det fick mig att helt plötsligt minnas mitt eget stora simskoletrauma.

Det måste ha varit sommaren mellan tvåan och trean, eller kanske var det till och med året därpå. Jag var iallafall inte äldre än nio år och kunde för mitt liv inte förmå mig att dyka med huvudet före. Lektion ut och lektion in stod jag vid djupa änden av bassängen, lätt framåtlutad med armarna över huvudet och knep med tårna kring kakelkanten. ”Men dyk då, det är inte farligt!” hejade min storasyster – som är mer fisk än människa – och gjorde sju baklängeskullerbyttor i vattnet nedanför. Efter tre veckor och otaliga magplask fick min pappa nog och tog ledigt från jobbet för att coacha mig. Han mötte upp mig efter lektionens slut och vi fick ha ena banan för oss själva medna simlärarna var på lunch. Jag stor där på kanten och huttrade och frös medan syrran hejade från vattnet och pappa stod bakom och mutade med en Alexandra – dyraste glassen på GB:s lista. Jag skulle tom få åka till leksaksaffären och välja vad jag ville för 50 kr bara jag dök med huvudet före.

Det slutade med att pappa puttade i mig så att jag kunde få köpa mitt jäkla märke. Jag dök inte då. Jag dök inte senare. Och tjugo år senare kan jag fortfarande inte dyka.