På väg hem från jobbet stannade jag till på Hötorget. Jag skulle köpa blommor att lägga på en grav och naturligtvis gick jag till min gamla blomsterförsäljare på hörnet, Marco. Jag har inte varit där sedan 13 juni förra året, då jag köpte en röd ros att lägga på kistan under en begravning – samma person som jag idag hedrade minnet av. Då fick jag en extra ros, till mig, för att jag skulle bli glad. Så där stod jag, återigen, bland byttor och blad. Jag sa ingenting, men han tittade på mig med ett visst igenkännande och bjöd mig in bland blommorna och lät mig plocka ihop min egen bukett – med precis de exemplar jag önskade – och han band blommorna så fint med grönt snöre, slängde in lite extra grönt och gav mig 20 kr rabatt på buketten. Och precis när jag skulle gå böjde han sig ner och fiskade upp en fullt utprungen pion ur en vas på marken. En present till dig för att du har ett så vackert leende. Kom snart tillbaka!

Så nu står det rodnande smickret i en gammal saftflaska på nattduksbordet bredvid min säng och doftar så himmelskt. I ljuset från den akvarelltonade vårkvällen ser den nästan ut att vara tillverkad av silkespapper, men den är i allra högsta grad verklig och ger en sådan spröd fin de siècle-charm till min kammare att jag nästan tror mig ha förflyttats till ett engelskt gods av Harlequin-karaktär. Och med ens känner jag mig inte fullt så ensam och osynlig i storstadsmyllret …