Saker jag aldrig trodde mig göra (del 1)
Sitter hemma på min lilla kammare, ensam med en kopp te – och kollar Champions League. Vafalls?!?! Det är sådär sommarljust ute och jag måste erkänna att en av de saker som jag numera börjar förknippa med sommartradition är just att sitta på golvet framför lilla 14″:arn och försöka följa bollen med blicken.
Och så här i rekordtider är allt som på något vis kan påverka min arbetsbörda av intresse, och det är ju trots allt en historisk match ikväll. Dessutom är det den årliga sommarfesten för upphovsmän, illustratörer, översättare etc på jobbet imorgon, och det är alltid bra att vara uppdaterad på det senate snacket. Vem vet vilka samtalsämnen som dyker upp där vid bufféminglet.
Vem jag hejar på? Barca såklart!
… sen satte hon punkt och tryckte på send.
Klockan är 22.29 och jag har äntligen skrivit klart mitt senaste lektörsutlåtande. Trots att jag läste klart mnuset redan innan helgen har jag haft otroligt svårt för att få tummarna loss och skriva de där två sidorna som arbetet kräver. Imorgon klockan 8.00 ska det ligga på A’s bord det har jag lovat – och trots att jag skjutit upp författandet till sista kvällen kan jag nu, mycket nöjd trots att det är långt ifrån det bästa jag skrivit, luta mig tillbaka bland alla mina uppfluffiga kuddar och njuta av en kopp te och ett avsnitt Hell’s Kitchen.
Pengar trillar in … och ut …
Idag har jag fått lön, det tycker jag om. Fråga mig inte vad som hände med majmånad – swoosh! Och definitivt inte vad som hände med förra månadens lön – SWOOSH!!
I helgen hade jag tråkigt så då bestämde jag mig för att försöka laga mitt brustna hjärta genom att shoppa mig glad. Det funkade hyfsat måste jag säga. Och eftersom jag inte tittade på kontouttraget under hela helgen höll jag det goda humöret uppe. Det blev:
- fina små barnkläder till mina fina små syskonbarn
- ett par jeans
- en tunika m ett mönster som är väldigt snarlikt ett Rorschach-test (som min kompis H så fint påpekade. Jag för min del, som den hårt arbetande redaktör jag är, hade ”bara” sett bläckfläckar …)
- en brandvarnare (som jag ska lämna tillbaka eftersom jag fick min gamla att fungera med ett nytt batteri och lite frystejp. Ja Mamma – den funkar alldeles utmärkt på både stearinljus och bortglömd brödrost)
- 24 m tätningslist till min lägenhetsdörr
- Boken om zombieslakt på engelsk landsbygd, som jag skrev om i förra inlägget
- en Amelia (som gjorde mig skitarg, eftersom en av de mest pretentiösa personer jag känner hade parat ihop sig med en gammal skentrevlig littvet-kursare och skrivit en artikel om WoW)
- en grande latte på Espresso House i solen
- en öl i en anna sol en annan dag
- en brun bikini (trekantsöverdel + boxernederdel)
- 10 st halvmeterlånga rosa- och cremefärgade rosor (fast eftersom jag och Marco har återupptagit blomstertraditionen och torget skulle stänga 15 min senare slängde han in några extra i buketten. Kom hem och räknade fånget till 21 st! Gissa vems kontor som såg ut som ett litet bröllopskapell idag)
Och nu har jag alltså fått lön in på kontot (sskönt att veta att de inte glömt bort mig helt på jobbet, eftersom jag satt kvar till kvart över sex ikväll …), så då handlade jag frukt, grönsaker, deo, duschcreme, tvål, tvättmedel, fil, morotsjuice, prosciutto crudo, timjan, körsbärstomater, frusna hallon, frusen mango, russin, tejp, hushållssnöre och västerbottenost för 517 kronor. Det tyckte jag att jag var värd.
It’s a truth universally acknowledged …
Och nu har jag den äntligen i min ägo. Läste de första tre kapitlen när jag satt i Kungsträdgården och väntade på H och helgens skvaller+kaffe (som blev en öl i solen …). Det verkar lovade – precis lika rysligt dåligt som omslag och titel utlovar:
Klämdag, även vädermässigt
Idag är jag ledig. Jag borde vara gladare över detta men det är jag inte. Ute är det varken regn eller sol, varmt eller kallt. Jag är varken på jobbet eller riktigt ledig. Och framförallt, jag är varken kärnfrisk eller sjukling, däremot har jag FRUKTANSVÄRT ont i huvudet. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag har mina teorier:
1) Jag drack inget kaffe igår och bara en kopp i onsdags. Har inte druckit något vin på flera dar heller så det vore högst orättvist om jag får huvudvärk av att leva rent.
2) Hjärnan har gått på högvarv så länge att motorn kokar.
3) Jag har flyttat till ett nytt kontor och har således en annan kontorsstol – kanske är den inte riktigt rätt inställd?
4) Jag var inomhus hela dagen och tittade på skräptv.
5) Jag oroar mig för mycket om framtiden. Borde jag inet hört ngt om de där vikariaten jag sökte förra veckan? 20 pers har skickat in sina ansökningar, fick jag veta i måndags, och de har för avsikt att tällsätta tjänsten snarast. Så om jag var intresant borde jag väl fått en tid för intervju innan jag gick från kontoret i onsdags? Eller…?
6) Jag har druckit för lite vatten.
7) Jag tycker och har tyckt otroligt synd om mig själv för länge och straffas nu för min självömkan med migrän.
8 ) Jag har lyckats få riktigt fina naglar som måste underhållas, målas och smörjas. Kanske är jag överkänslig mot lösningmedel och lack?
9) Eller så är det som vanligt. Långledighet gör att kroppen börjar gå ner i varv och allt som tyngt mig de senaste månaderna börjar krypa fram och nacken reagerar med att bli stel och jag stannar upp för att känna efter bara för att komma fram till att jag ju faktiskt är helt slut och denna insikt slår med sådan kraft att jag får huvudvärk.
Så nu har jag tagit till alla husknep jag vet och har druckit en liter vatten, en kopp kaffe, öppnat fönstren på vid gavel, letat reda på min bettskena och försöker att inte bita ihop käkarna när jag sitter och skriver om min vardag. Och så har jag gjort några FB-quiz för att liva upp mig lite. Kanske en promenad vore på sin plats … Eller har det börjar regna nu också? Det vore ju typiskt …
Ett kärt återseende
På väg hem från jobbet stannade jag till på Hötorget. Jag skulle köpa blommor att lägga på en grav och naturligtvis gick jag till min gamla blomsterförsäljare på hörnet, Marco. Jag har inte varit där sedan 13 juni förra året, då jag köpte en röd ros att lägga på kistan under en begravning – samma person som jag idag hedrade minnet av. Då fick jag en extra ros, till mig, för att jag skulle bli glad. Så där stod jag, återigen, bland byttor och blad. Jag sa ingenting, men han tittade på mig med ett visst igenkännande och bjöd mig in bland blommorna och lät mig plocka ihop min egen bukett – med precis de exemplar jag önskade – och han band blommorna så fint med grönt snöre, slängde in lite extra grönt och gav mig 20 kr rabatt på buketten. Och precis när jag skulle gå böjde han sig ner och fiskade upp en fullt utprungen pion ur en vas på marken. En present till dig för att du har ett så vackert leende. Kom snart tillbaka!
Så nu står det rodnande smickret i en gammal saftflaska på nattduksbordet bredvid min säng och doftar så himmelskt. I ljuset från den akvarelltonade vårkvällen ser den nästan ut att vara tillverkad av silkespapper, men den är i allra högsta grad verklig och ger en sådan spröd fin de siècle-charm till min kammare att jag nästan tror mig ha förflyttats till ett engelskt gods av Harlequin-karaktär. Och med ens känner jag mig inte fullt så ensam och osynlig i storstadsmyllret …
A room with a view
Sitter i mitt köksfönster, bland prunkande grönska, med en tallrik ost och sallad och lite vin och skriver lektörsutlåtande (äntligen vet jag varför franska kvinnor inet sover ensamma – frågan är bara vad jag ska göra med all denna ovärderliga info??) Egentligen borde man inte dricka vi på egen hand, men det skiter jag i – för det är så fint väder och jag börjar så smått komma på fötter efter de senaste veckornas kraschlandning. Och det tycker jag är värt att fira. Ur köksstereon vrålar La Bohéme, som alltid om sommaren, parmaskinkan är lagom seg, romansalladen lagom krispig och osten precis så lagrad att den får tungan att krulla ihop sig. Och då passar det så bra med ett glas vin till (Meia Pipa – min favvorit!) Eftersom jag inte får någon semester i år heller passar jag på att njuta av ledigheten när jag kan, om än i små doser.
Ergo – bye bye söndagsångest!
Sol ute …
Känns nästan lite som semester ikväll, solen har skinit hela dag och jag har legat på en filt och läst manus. Hela dagen. Så nu känns det så där lite lagom varmt och stramt i skinnet, det är fortfrande ganska milt i luften där ute, fönstren står öppna och det doftar italien från min kryddträdgård i köksfönstren. Jag må vara dålig på mycket annat, men jag har förvånansvärt gröna fingrar:
Salvia, koriander och timjan …
och kökets stolthet – basilika.
O Joy, O Happiness!
Väljer att se det som ett gott tecken inför framtiden och som ljuset i tunneln – bokstavligt talat.
Eftersom jag fortfarande har ont i mitt knä vågade jag inte promenera till jobbet idag utan kostade på mig lyxen att åka t-bana. Trots att jag bara har remsa så här års. Och tur var väl det, eftersom jag då kunde ligga kvar i sängen till sju och ändå vara på jobbet strax innan halv nio.
Och det var då, på väg ner i underjorden som jag såg skylten: ”Pressbyrån arbetar för att bygga ut lokalen. Arbetet beräknas vara klart i juni 2009″. Civilisationen når numera inpå porten, innerstadens bekvämlighet kryper allt närmare min tröskel! Vågar man hoppas på en kvällsöppen kanelbulleleverantör??
Det går i vågor
Ibland är mitt jobb det tråkigaste som finns, ibland riktigt roligt. Ibland håller jag på att stressa ihjäl mig och biter ner min naglar. Andra dagar (som idag) får jag lov att sitta på min plats nästan HELA DAGEN och har dessutom tid över att JOBBA. Ibland får jag knappt igen knappen i jeansen, ibland får jag göra ett extra hål i skärpet för att det inte ska kasa runt på höfterna. Ibland känns det som om hela staden är på min sida. Men ibland kommer det över mig – hur otroligt ensamt det kan vara här i världen.
Så är det exempelvis när man ser små söta barn på T-banan eller när man kommer hem öppnar sin mail och får bebisfoton på inte mindre än TRE små gullungar som fötts den närmaste tiden. Och jag inser att jag ju inte har en sportslig chans att hamna där inom en överskådlig framtid. Eller när mna upptäcker att körbärsträdet på innergården nästan blommat över, utan att jag hunnit märka när det slog ut och utan att ha fått dela dess rosa prakt med någon – det här året heller. Eller när jag får ännu ett kärekstrassligt chic lit-manus på mitt bord med kommentaren ”ja, du är väl snart vår egen lilla Amour-expert!” och jag – lite oklädsamt snabbt – rafsar ihop pappersbunten och biter till med ett aningens för vasst ”Om det ändå vore så väl …” och inser i samma stund som chefen utbrister ”Ojdå, är det något du vill dela med dig av till gruppen?” och kollegorna sitter som stelfrusna fågelholkar, att jag låtit fasaden halka ner och att det ju är kollegorna på mitt ANDRA jobb som vet vad som hänt i mitt liv de senaste veckorna – men att denna bittra kommentarer helt kom som en blixt rån en klarblå himmel för dagens samling. Ibland är det svårt att hålla reda på alla saker man måste hålla reda på.
Men usch, det är verkligen inte roligt just nu. Det är tisdag och jag förstår inte hur jag kan vara så trött så trött som jag faktiskt är. Det känns ju som om det är torsdag i min kropp. Men jag förväntas alltså klara ytterligare tre dagar innan jag får sova. Eller ja, snarare inte sova men å andra sidan inte heller behöva känna ångest över att jag inte kan somna när jag borde sova.
På söndag åker N till London på blixtvisit. Och jag är faktiskt – så här med facit i hand – tacksam över att jag inte tjatade mig till att få följa med. Det hade med största sannolikhet blivit högst obekvämt om så hade varit fallet. Men det innebär även att det inte blir vare sig en pytteflaska Euphoria från TaxFree (i 30 ml behändig resestorlek), favoritkaffe från Monmouths eller en uppfräschning av förrådet från La Senza.
Så här står jag alltså, tillbaka på ruta ett, ensam med mitt strykjärn på Västerlånggatan utan att ens fått passera Gå och inkassera kronor 4.000 …
