Ibland handlar det bara om otur. Ibland lite mer än så. Ibland är jag helt enkelt bara tankspridd och tom i huvudet, och just nu verkar jag vara inne i just en sådan period:

Måndagkväll och ”Första måndagen i månaden öl” på Belgo. Mötte upp N redan vid 18 för ett glas i solskenet innan Laxarna började trilla in vid halv åtta. Stannar en liten lagom stund och vid nio-snåret tycker jag att det är dags att gå hem. Och det är ju så fint väder att det ju är klart att jag ska promenera hem till T-plan, vilket jag även gör, i ganska sakta mak. Vid 21.43 rundar jag macken precis vid min gata och bestämmer mig för att gå in och köpa en kartong juice till frukosten. Letar i väskan efter lite lösa mynt och upptäcker att väskan är förvånansvärt tys av sig – där ligger inte några husnycklar. Fa, fan, fan! Försöker tänka tillbaka till var jag hade nycklarna senaste; morgon, stressigt, balanserar med solglasögon, kaffemugg, iPod och soppåse som skulle slängas på väg ut, på axlen hänger träningsväskan, som desstom är extra tyngd av manus, handväska och matlåda. Träningsväskan, jag slängde nycklarna rakt ner i träningsväskan – som jag aldrig använde eftersom jag träffade N istället och därför lät den stå kvar på jobbet. Där larmet går på kl 22, dvs om ca 15 min. FAN FAN FAN!!

Hade det här varit före mobiltelefonens intåg i den västerländska vardagen hade jag varit körd. Men nu var det var ju bara att ringa en taxi, be honom köra utav bara sjuttsingen till Vita Huset och hoppas på det bästa. (Passar på att flika in en intressant spaning här: taxichaufförer i Sthlm kan inte köra bil. Eller jo, men inte in innerstan och inte dit man vill åka – och definitivt inte snabbaste vägen dit! Framförallt inte när man har sjukt bråttom. De har ingen koll på enkelriktat, förbjudna vänstersvängar, vägarbeten el dyl utan som så många gånger förr när man säger vart man ska måste besvara frågan ”Ska jag köra via Odenplan då eller?” Tur att jag går samma sträcka varje morgon så att jag har koll på det allra senaste hindern och turerna, så när som på rödljus vid varje tänkbart ställe gick det ganska smidigt. Ja, jag satt i framsätet och dirigerade hejvilt, det erkänner jag). Betalningen går igenom vid Kosumhörnet och vid rödljuset hoppar jag ut och springer de sista 20 metrarna, drar mitt passerkort, inväntar grönt ljus, springer över innergården och uppför trapporna och upprepar sammalagt proceduren med passerkortet och dyrbar, säkert sekunderlång väntan sammanlagt fyra gånger innan jag når mitt skrivbord. Sliter åt mig gymväskan, river ut mina träningskläder och – tadaaa – får tag i nycklarna! Rusar nerför trapporna och i samma sekund som stora ekporten ut mot gatan slår igen bakom mig slår kyrkklockan mittemot tio. Puh! Ett rödljus till och jag hade behövt leta efter alternativ sovplats. Med förra årets låssmedsupplevelse färskt i minne tog jag hellre en vild chansning och 150 kr i taxikostnad än att återigen knacka på hos grannen och be att få låna telefonkatalogen. Tanken slog mig däremot inte att 1 500 kr i låssmedsavgift är betydligt lägre än de 15 000 Securitas tar för en falsk utryckning…

Men virrigheten stannar inte där – nej nej. Igår morse var jag så slutpumpad efter att ha undkommit med blotta förskräckelsen kvällen före att jag stannade kvar lite extra i sängen. Jag kan ju hämta frukost i cafeterian på jobbet, tänkte jag och gick under hela promenaden ner till stan och längtade efter att få sitta där framför datorn och kolla mailen och softa lite i det bleka morgonstrålarna med det där goda brödet och krispig gurka och lite skinka, och om jag kankse rentav skulle unna mig lite extra kalorier och välja brie … och färskbryggt kaffe från lyxmaskinen. Mmmm ... bara för att komm till kontoret och fråga en A om hon har lust att hänga på och ta en frullebulle vid nio: ”Men, cafeterian har ju tagit påsklov den här veckan, läste du inte det på intranätet?”. Skit, skit , skit, skit …

Och inte blev dagen bättre av att jag såg framemot att flexa lite och köra ett avstressande och lagom hårt träningspass efter jobbet. Nej, för jag hinner ju inte mer än komma ner till omklädningsrummet och börja böka runt bland mina kläder förrän jag inser att mitt panikartade rumsterande i träningsväskan kvällen före resulterat i att det nu läckt schampoo i min ena sko …

Ibland har man bra dagar, ibland är det sämre med det. Ibland har man otur och ibland är jag helt enkelt så jäkla klantig.