Vaknade i morse av att klockan ringde. Slog upp ögonen och möttes av att det var vitt omkring mig, tokvitt. Vita väggar, vita lakan, vitt ljus och … vänta nu, vitt utanför fönstret – inte bara på trädgrenarna och bilarna nedanför utan i vitt i luften ochså. Vitt vitt vitt. Jo visst, det snöar ute, det har det gjort de senaste dagarna så det är inget konstigt med det, men idag var det rent obehagligt att öppna ögonen. Det vita var för skarpt. Låg kvar under täcket och försökte blunda för att hålla det skarpa, vita utanför. Fruktlöst försök, det vita stack som blixtar, rakt in i ögonen. Gick upp och duschade och mådde illa. Jaha, då var det dags igen: 11 timmars arbetsdag och migränen kommer som ett brev på posten.

Sitter nu på jobbet, ska alldeles strax ta lunch. Mår fortfarande illa, vill inte äta men antar att jag måste ändå. Är ljud och ljuskänslig och uppskattar inte alls att min kollega spelar Lasse Lind idag. Eller att solen skiner. Har tillbringat förmiddagen i ett avlägset rum m soffa (där vi oftast har fikamöten m våra författare) för att kunna läsa med ett öga ifred. Borde sprungit till apoteket rakt över gatan redan när de öppnade kl tio, men har liksom inte fått tid över för det. Ok, ta lunch nu, jobba några timmar och sedan gå hem och plocka fram migränknark, bettskena och sovmask. Och öronproppar.

Sitter nu på jobbet. Första dagen på länge och jag är så trött. Förkylningen har inte riktigt gett med sig ännu, men jag är så uttråkad att jag inte skulle klara av att vara hemam en dag till. Det finns trots allt en gräns för hur mycket TV-shop och McLeods Döttrar man klarar av att se. Däremot kan man aldrig få för mycket av Trinny & Susannah.

Har ont i kinderna, riktigt, riktigt, bultande, sprängande ont i kinderna. Undra hur många timmar jag klarar av idag. Tur att jag har flex att ta av så att jag kan pipa hem vid tvåsnåret om det skulle bli för överjävligt.

Ok, nu trillade mina kollegor in så nu måste jag jobba.