Det finns ingen dålig träning, bara dåliga träningskläder … eller?
I fredags fick jag en smärre chock när jag öppnade mitt lönekuvert – jag hade fått drygt en halv lön extra in på kontot!!!! Underbart underbart! Visst trodde jag väl att jag skulle få någon form av ersättning för de där helgenra när ajg reste runt och signerade böcker med författare i halva Sverige (alltså utöver resa, flashiga hotell med lyxiga lakan och generös frukostbuffé, taxi och i slutända även smokingmiddag och champagne på Grand Hotel). Någon tusenlapp kanske, men inte att det skulle vara mer än en halv lön! Ren och skär glädje kan jag säga.
Alltså, planeringen satte igång och jag bestämde att jag:
1) Ska åka på semester. Jag har ju trots allt åtta dagar kvar att plocka ut innan april. och ajg skulle må bra av att lämna Storstan och möta våren på något vårigt ställe, typ Barcelona. Och för den delan åak och häla på S på ön. Tänk så underbart att få promenera längs stranden och känna lukten av hav, och dessutom få lov att varva ner och andas u och tänka efter. Lyx!
2) Köpa kläder. Jag behöver snajsa upp mig lite tycker jag.
3) Klippa håret hos en frisör som kan göra det bra och som kan ge mig ngt som jag verkligen passar i (alltså inte där jag ser ut som en liten tant/ Lady Di eller som kräver enorma mängder hårspray för att få på plats).
4) Spara.
Det var efter att jag gjort följande:
1) Köpta många underbara fina små flickiga klädesplagg till min lilla guddotter på hennes födelsedag.
2) Köpt vin+ost och annan lyxig mat att fira fredag med hemma i sängen.
3) Lyxlunchat ute på stan.
4) Kännt mig rik och viftat med mitt lönebesked på ett nära på vulgärt sätt samtidigt som jag pipit i falsett och hoppat jämfota.
Och igår, efter jobbet gjorde jag så äntligen slag i saken och – hör och häpna – KÖPTE TRÄNINGSKLÄDER!!! Yes box! Och inget småskit från H&M eller så, nej riktiga grejer i transpirationsavledande high-tech material minsann. Ett par svarta byxor från Nike, en vit sport-bh från Rönisch (vilket lyft! Bokstavligt talat!) och en grön tröja med lufthål på rygg och längs sidorna (som jag nog kommer lämna tillbaka idag eftersom jag inte alls vill ha en varm t-shirt utan ett mer åtsittande brottarlinne med inbyggt byststöd, gärna i en fräscht vit nyans). Jag känner ju knappt igen mig när jag ser mig i spegeln. Men det ser väldigt, väldigt snyggt ut. Beach ‘09 – bara en crosstrainer och lite yogapass bort.
Nytt på flera fronter
Nystädad lägenhet, nyduschad jag, nytvättat hår, nyutslagna tulpaner på sideboarden, nya underkläder på, nytvättade jeans (ja, just nu känns det att jag lever ett gott liv kan jag meddela …), nymalet kaffe i nya kopparna, ny frisyr (mittbena och lösa lockar kring ansiktet), nytt manus medtaget från jobbet, ny (-gammal) klänning från Beyond Retro på en galge på dörren, ny musik från nya spotify i Lilla Vita, nyplanterad basilika i köksfönstret, ny lön på nya bankkontot, nya namnet i nya nya vita bokstäver på plats i trapphus och brevlåda, nyutsprungen vår utanför och i nya gasugnen alldeles strax nybakad bröd.
Men jag är fortfarande samma gamla vanliga jag. Och det är ganska skönt.
Åren går …
–… och det syns. Förra våren nojade jag över att mina ögonrynkor blivit alltmer påtagliga, ja, nära på djupa fåror som sprider sig likt en solfjäder – ut på kinderna! – i mitt annars så solskensleende ansikte. Men så köpte jag en anti-rynkkräm för ögonen, insåg att den inte hade någon effekt och bestämde mig helt enkelt för att gilla läget.
Nu börjar ljuset så smått att återvända till Storstan och jag konfronteras med de allt tydligare bevisen på tidens framfart. Alldeles mitt i pannluggen ligger de och glittrar, som blänkande trådar i mitt inte längre slingade/tonade/på annat sätt behandlade hår: min visdoms gråa hår. Jag hittade det första för några år sedan, panikade en liten stund, bortförklarade det med en pigmentlös hårsäck och drog bort det. En liten tid senare upptäckte jag ytterligare ett. Som om de utökades i kvadrat. Två som nu har blivit fyra (vad jag kan se).
Är dock inte fullt så hatiskt inställd till det hela längre, faktiskt i allra högsta grad kluven. Kanske ger det lite pondus? Lite extra visdom som addas till mitt fladdriga jag? Hur som, jag kommer låta de sitta där de sitter. Det är bara att acceptera att åren går och att livet sätter sina spår. En sund inställning, eller? Om inte annat känns det som om jag har viktigare saker att noja över nu för tiden, och att inse sitt eget värde och dödlighet i en allt snabbare snurrande karusell är väl ett tecken på att man blir äldre. Och klokare. Det och fyra silverstänk i panluggen.
Sablars järnspikar!
På förekommen anledning har jag dryftat följande fråga idag: Hur svär vi egentligen? Det där med svordomar är minsann inte så lätt alla gånger, och i tryck ser ju allting så förfärligt illa ut i jämförelse vad det som faktiskt passerar över våra läppar. Om man dessutom, som jag, ansvarar för att forma språket hos fortfarande växande individer är ämnet högst relevant, för jag vill ju inte vara ansvarig för att dagens ungdom svär nåt så okristligt att det ringer i öronen på mor-och förföräldragenerationen.
Det här med kraftutryck och förstärkningsord är en het potatis. I våras (när jag som värst tragglade med mina sexböcker) spreds en klädsam rodnad över mina kollegors kinder när jag på ett språkmöte bad alla bidra med vardera minst fem synonymer till kuk och dessutom ord som skulle gå att trycka. Idag bad jag de ”nya” kollegorna komma med förslag till jävlar, bitch och satan – och som dessutom ska kunna tryckas i böcker som en 9-åring läser. Ibland är mitt jobb skit, men ibland är det så underbart att jag inte för en sekund ifrågasätter varför jag gett mig in i den här branschen.
Möte inställt pga möte
Mitt möte med chefen blev inställt idag. Det tycker jag var lite trist eftersom jag ville prata om min arbetssituation. Men det är bara att stå still, stå stark och stå ut till nästa vecka. Och leta, leta, leta efter något som kan passa lilla mig. Branschmingel på torsdag – håll tummarna!
Ur led är tiden
Det är mitten av januari men det kunde likväl vara slutet av mars, av vädret att döma. Det är lågkonjunktur och en vecka kvar till lön, men vi är några som är rörande överrens om att det definitivt är vårkänslor i luften. Det ligger julgranar och skräpar på trottoarerna lite här och där och i konditorifönstren annonseras redan semlor. Men framförallt, det är söndagmorgon och jag ligger i sängen och löser Melodikysset. Var ska det här sluta?
Men åååååååhhhhh!!!
Skit skit skit! Är så bakis. Ont i huvudet. Trots att jag inte var särskilt onykter igår. Orättvist! Jag kanske har utvecklat en akut hjärntumör under natten, och att det är därför mitt huvud känns för litet idag. Jaa, så måste det vara!
Förstår seriöst inte hur jag brukar vara kapapel att gå till jobbet i det här skicket …
- – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - -
Men Skit, skit skit också! Upptäckte nyss att min tvättid som jag så mycket sett framemot eftersom jag inte har några som helt rena kläder (som är snygga) inte alls var bokad till i eftermiddag som jag trott, utan till NÄSTA LÖRDAG!!!! AAAARRRRGGGGHHH!!!! Och jag som redan rivit ut sängkläderna och knölat ihop dem till ett stort tvättberg på golvet. Men skit också! Det blir väl till att tvätta skjortor och pennkjolar i handfatet tillsammans med underkläderna och strumpbyxor då alltså. Igen.
I vinet ligger sanningen
18.16, torsdagkväll.
Sitter kvar på jobbet. Har precis korrat klart för idag och sitter, som på den gamla goda tiden, ensam kvar på kontoret och skriver med musik dånande ur iMacens suveräna högtalare. Högt. I love it!
Idag har det varit lite av en skitdag, eller ja, tisdag var skit på riktigt, onsdag jobbade jag hemifrån och passade då på att spåna, klura, fundera och utforma strategier kring hur jag ska komma på topp igen och dagen var således inte fullt så skitig som den hade kunnat vara, men idag har det alltså blivit lite solkigt igen. Fast ändå kryddat med en nypa girl power och jävlar anamma. Jag måste skaffa ett nytt jobb. Genast. I helgen är det unga fröken som ser över sitt CV och sedan – pang! – ska det fixas miljöombyte som heter duga.
Jag har en trevlig kollega, N (ja, samma kollega som brukar få mig rund under fötterna och slira mig alldeles sönder och samman på torsdagarna), också vikarie, som precis förstår min frustrerade situation och peppar mig att söka mig bort. Nej, han är inte ute efter mitt jobb (sanning, han har sett det på nära håll och vill INTE leka loss med min sajt!) trots att hans eget vik går ut om bara ngn liten månad. Nej istället så tipsar vi varandra om olika jobb vi sett och som vi tror skulle passa den andra. Jag ger honom info om mammavik jag får nys om och han drar i de kontakter jag han tror har något att erbjuda mig, för hur osannolikt det än kan låta trillar vi bara över jobb som inte passar oss själva men som kan vara något för den andra. Schysst läge egentligen!
Imorgon är det fredag. Då ska det drickas vin med A+H. Jag och H var nere på lunchen och bunkrade upp med varsin BiB. TYckte det var lika bra att ta det idag så vi slapp trängas och köa imorgon. H tyckte det kändes lite lagom sådär att trilla in på kontoret med systempåsar i handen efter lunch, om ifall att vi skulle springa på någon av cheferna och vad de i så fall skulle tro om oss (att de är de suputer vi är?). Men nej nej, jag fick helt enkelt förklara för H att hon helt missuppfattat situationen:
Vi är inte desperata torsdagsalkoholister som måste ha vår fix innan trefikat – vi är planerande och strukurerade lagarbetare som lyfter blicken och ser längre än den omedelbara framtiden. Genom vårt långtgående helhetsperpektiv undviker vi därför att försätta oss i situationer som kan bli kostsamma och energidränerande. Ergo: den som går på bolaget torsdaglunch slipper ägna fredagslunchen åt att stå i kö och därmed riskera att dra över på tiden och komma försent tillbaka till jobbet, alt. tvingas flexa vid fem för att hinna i tid till bolaget – och sedan stå där med två rumstempererade vita Bib. Planering ger en jämnare arbetsbörda och mer tid över för roliga saker (fest). Om vi skulle möta chefen i hissen skulle det här snarare verka för vår fördel! Käre boss – se vad duktiga vi är! Anställ oss permanent!
Längtar nytt, längtar bort
Det är tisdag och en vanlig dag på jobbet. Gud vad jag önskar att jag var någon annanstans och gjorde ngt helt annat. Är det dags att börja röra på mig igen? Nytt jobb? Ny stad? Nytt liv? Nya vänner? Nya kläder? kan amn gnälla och längta efter semester när man kom tillbaka från julledigheten för 10 dagar sedan?
Om jag inte satt här var skulel jag sitta då? På fik? Eller bara på ett helt annat kontor där det jag gör verkligen har betydelse och där jag inte känner att jag blir bortslösad och dränerad på allt vad språk och kreativitet heter. Är kankse bra trött. eller uttråkad.
Borde kanske gå upp och joina kollegorna och hugag in på min lilla matlåda från igår. Stoltsera med mina fina grönsaker och hembakade bröd. Eller så ska jag kanske gå ut och gå och inte komma tillbaka förrän jag blivit snäll igen.
Afternoon tea with the Ladies
Hade A+H från jobbet över på Afternoon Tea nu i eftermiddags. Nydoftande hembakade scones, clotted cream och rubbet! Det vilar en vis befriande känla över att kunna skvallra hur mycket man vill utan att någon av kollegorna hör, eller på annat sätt lägger sordin på stämningen.
Men nu är jag trött och vill sova. Har ju trots allt en hel arbetsvecka framför mig. Gonatt!
