Dementi
Förlåt, jag tar tillbaka och ber om ursäkt. AF-killen från i torsdags var visst inte alls gift med barn eller förlovad. Inte ens upptagen! Nu skäms jag lite som hasplar ur mig högriskskvaller bara sådär utan att kolla mina källor ordentligt.
Vad har jag då lärt mig av detta? Knip käft (ergo sitta på händerna) om jag inte har något vettigt att komma med …eller? Jag vet åtminstone att det inte är helt kört för manligheten, att jag nog betett mig lite dumt och att det finns en väldigt stylish kavaj där ute som inte fått tillräckligt med cred för sin originaliet.
Usch, så fel det kan bli ibland. Det går visst inte så bra för det här laget …
Jag borde …
- laga mat – men äter fil & müsli istället
- träna – men ligger i soffan och mailar istället
- skaffa en ny mobiltelefon – men orkar inte ta mig iväg till butiken idag heller
- laga spanjoletten till min köksfönster – men undviker att vara för länge i det kalla köket
- läsa boken jag lånade med hem från jobbet – men bläddrar i min nyinförskaffade grafiska litteratur (faktiskt ett helt ok substitut)
- inte dricka kaffe – men sitter ändå med ett glas Monmoth Espresso Blend bredvid mig i bokhyllan
- laga lunchlåda till imorgon – men struntar nog i det och äter fil+banan istället
- ta en lång dusch och få upp värmen lite – men sitter med dunsockarna på och Lilla Vita i knät istället
- ringa pappa – men gör det imorgon istället … eller iaf senare
- göra en hel massa andra saker än det jag faktiskt gör – men gör vist det jag gör ändå …
Mäss, mess & sms
Tillbaka i Storstan efter ett besök på Västkusten. Det var givande på flera plan kan jag säga. Oj, oj oj! Frökens mingelskills har satts på prov och jag tror att jag fått med beröm godkänt. Eller ja, om man bortser från viss små snedsteg… Men vi tar det väl från början va?
05.00, Torsdag. Klockan ringer och jag släpar mig ur sängen och packar det sista av min väska innan det är dags att bege mig till Centralen för att möta upp A och ta tåget till Göteborg. Smuttar Pressbyrå-latte och hänger vid spottkoppen när A lika trött och resfebrig som jag kommer skuttande. Hamnar baklänges på tåget med följden att A mår illa. Och fortsätter att göra så resten av dagen. Så vi börjar med att promenera med fast mark under fötterna och fika lite kaffe och försöker på det stora hela komma i balans igen innan vi ger oss in i mässhallen och börjar trängas med upphovsmän och branschfolk.
Efter några timmars beundrande av bokomslag och utbytande av visitkort ger vi oss i kast med hotellet. Hotellet (med stor H) ligger en bra bit utanför centrum, har Preem och Shurgard som närmste grannar, är mint sagt eklektiskt i ordets negativa betydelse och har en fontän omgärdad av udda plastmöbler och plastgräs utanför entrén. Hahahaha! Och rummet är bara fullt av speglar och fula lampor, komplett med brunbetsade sänggavlar och laxrosa/mintgrönt-flammigt överkast (som INTE matchar den vinröda/mossgröna mönstret på gardinerna eller den blåblommig lamskärmen på sängbordet!), toalettstolen är inte fastskruvad i golvet och det finns ingen radio. Och det är stopp i avloppet i handfatet. Men det är billigt!
Lite medhavt bubbel & minstrels och några snabba klädbyten sedan är vi åter på väg in till centrum för att ge oss i kast med monterminglet. Vilken resa det blev då! Lite vin hos Ordfront, lite snacks hos Aftonbladet och sedan väldigt trevligt mingel (och mera vin!) hos Lind & Co. Så trevligt in fact att jag helt misade mitt eget kalasande upp på vån 18 i Gothia Tower. Mingel med buffé mellan 18-20. Klockan är nu 19.57. Möter gamla kollegorna på väg till hissen – de är på väg ut, jag & A på väg in: Jaha, kommer ni nu? Det var ju lägligt när baren stänger om 3 min!
Men det fanns fortfarande folk kvar – en hel del faktiskt. Och lite bröd och aioli… Hamnar av någon anledning i samtal med en finsk poet som introducerar mig för sitt entourage och släpar med oss på mellanfest på en parkeringsplats intill en fotbollsplan där ett lag i gröna kläder spelar match. Så där står vi då, ett femtiotal branschnördar, créme de la créme av Sveriges alternativa litterära scen och röker cigarr och dricker elefantöl och Kosken ur bagageluckan på en vit Opel (!). Och här någonstans känner jag att det nog är dags att ta av min namnskylt och inte längre se mig som en representant för mitt företag, så jag knycklar ner mäspasset i blixtlåfickan på min nya skinnjacka. Och så bär det av till Park …
I baren beställer jag öl till mig och A och AF-killen, och börjar småprata med en Bengt (aka ”Dokumentärfilmar-Bengt”!) innan vi hittar de finska poeterna i ett hörn och slår oss ner. Finsk poet nummer ett pratar glatt om sina barn och ”Haikun”, hans skrivarlya i Gamla Stan (som hade varit ännu mer perfekt om den var 17 kvadrat och inte 19). Hans ena poetvän skriver för Svd och pratar understreckare med A, och jag försöker undvika att bli tvånglad av understreckarens bror. Brorsan i fråga propsar på att jag ska med till hans hotellrum och det vill jag då rakt inte och säger att jag har pojkvän. Det gör inget, är hans svar. Vad är det för jäkla kommentar?!? Han hittar tillslut något annat att sätta tänderna i och tur var väl det eftersom understreckaren en stund senare upplyser mig om att hans bror inte bara är 42 år utan även har fru och tre barn i Helsingfors! Fantastic!
Fortsätter prata med AF-killen som faktiskt är riktigt trevlig, och sen trillar kollegorna in tillsammans med stor-cheferna och hela övriga litteratursverige. Och jag tycker att det är en bra idé att gå fram till Big Boss och erkänna att jag brukar ta kaffe från ledningens espressomaskin eftersom den gör mycket godare kaffe än det som sumpmaskinen serverar nere hos oss ”i landskapet” och att jag måste ha kaffe för att må bra, och därmed prestera bättre, men att min mage mår dåligt att blaskkaffet hos oss. Han skrattar och säger att jag gärna kan få ta så mycket kaffe jag vill, men att det vore trevligt om jag även kom förbi och sa hej också!
Jag och AF-killen fastnar i ett samtal om gamla Lund och det visar sig att vi har gemensamma bekanta, och för andra gången på samma kväll måste jag undvika att bli tvånglad. Och tur var väl det eftersom jag när jag träffade på en av dessa gemensamma bekanta dagen efter fick veta att han visst också hade fru och barn nere i Skåne! Vad är det här? Och vad är det med den manliga halvan av befolkningen? Inte blir det bättre av att min gamle kollega AD ber mig hjälpa honom att ragga cigg och jag stolpar fram till första bästa offer, visar mig från min allra bästa solskenssida och kallpratar lite lagom som tack för cigaretten, bara för att mötas av ett VET DU VEM DU PRATADE MED NYSS??? av en högst förvånad AD. Nej, det visste jag ju uppenbarligen inte eftersom jag då inte skulle ha gjort det … Ja, det var ju bara att call it a night och hoppa i taxin hem …
——————————————
Jaha, nu råkade jag visst komma åt en knapp och radera hela fredagens händelser. Och istället för att ångra redigera trycka på spara. Jävla skit skit! jag som skrivit så mycket. Hur som, kanske lika bra det eftersom jag mest gjort en väldigt explicit redogörelse om hur jag i bakfyllans dis rensade avloppet i hotellrummets handfat och fick loss den största hår-fett-tvål-äckel-kräk-obehag-och jag vet inte vad-proppen jag någonsin sett. Och om hur en märkligt heroisk känsla blandas med illamående och skräckblandad förtjusning efter en sådan insats. Nåväl, kankse lika bra att det försvann helt …
————————————–
Fredag alltså. Åter in på mässområdet (skitdyrt inträde eftersom jag på norgonn insett att jag, den blixtlåsta fickan till trots, tappat mitt 4-dagars utställar mäss-pass. Så surt, så surt …) för att möte upp O och luncha och spana kändisar. Mera mässmingel och kontaktutnyttjande som resulterar i gratisbiljetter till Låt den rätte komma in. Åh så vacker! Stilla, inbäddad i snö och mer en homoerotiskt kärleksparadox än ett vampyrdrama. Och som sagt ack så vacker. Burgare på uteservering i Centrala Ggb (inget mera Park-mingel för min del, är ju trots allt nere för att stå i montern på lördagen). Hem för ett sista farväl-samtal med DP – jag från kanten på en postorderfontän, han från gate 43 på Heathrow. Det är allt lite sorgligt när man tänker på det.
Lördag vaknar jag återigen tidigt. Packar min väska och checkar ut från Hotell Foppa-toffeln och beger mig in på mässområdet (för ytterligare en ny, dyrköpt biljett – klantiga, klantiga fröken!). Monterjobbande, översättarlunchande, teckningstävlande och läsarpratande. Och ofrivilligt monter-inbumpande med AF-killen. Smidigt! Och inte bara en gång utan två! Först utanför min monter och sedan utanför Elleströms när jag strax före stängning lyckades smita iväg för att hälsa på min gamla kompis Poeten och beundra hans bok där den låg och glimmade under spotlightsen. Och först när vi efter några minuters bubblande uppdaterat varandra om vad som hänt sedan sist, hur jag träffat DP efter alla dessa år och om mitt nya jobb och han om sitt författarskap, sin chefreaktörspost på en av de främsta litteraturtidskrifterna och om att han ska bli pappa i februari (!!!), ser jag vem som står i montern: AF-killen. Om det var pinsamt första gången var det olidligt spänt den andra. Så jag pussade Poeten hastigt på kinden, gratulerade än en gång till bebisen och rusade iväg till min egen monter för att jobba de sista flämtande minuterna innan jag sprang till stationen för att inte missa mitt tåg.
Och upptäcker till min förtjusning att en av mina nya kollegor sitter två rader bort! Så vi krånglar och byter plats så att vi kan sitta ihop, delar en flaska SJ-vin ur plastmuggar och spenderar hela tågresan tillbaka till Storstan med att prata musik, film och grafisk litteratur. Och det sa bara svusch! så var vi framme. Så himla trevligt!
Nu är det söndag och jag ligger i min säng och jäser. Ska kanske ut och promenera lite snart och se om ajg kan få till en fika med A eller D eller S. Eller så ligger jag kvar under täcket och smälter mina intryck och njuter av att jag inte behöver göra något alls idag. Jaha, det var den bokmässan det.
———————————
Fick nyss ett sms från O som meddelade att hennes källor varit falska. AF-killen var nog inte alls gift med barn. Däremot troligtvis i allra högsta grad förlovad. Men det rättfärdigar inget tvånglande på krogen ändå …
Love & London
Ja, nu har jag allt hållit er på halster väl länge tycker jag. Ingen dator på semestern och att sedan brutalkastas in i jobbet har gjort att jag kommit efter med skrivandet. Men nu är det dags: Londonhelgen – den soligaste av solskenshistorier:
Efter mycket om och men och en försenad flight landar jag på Gatwick där DP står på arrivals och möter upp för tågresa in till staden. Slänger in resväskan i lägenheten i den ombyggda fabriken som i London-kretsar mest är välkänd som Alaska-building och beger oss ut i Bermondsey för att ta ett glas och något att äta. En snabb vodka+cranberry på East Village och sedan en lång promenad längs Themsen och lite London by Night, taxi Brick Lane T&R för indiskt käk och beundrande av fina fasader. En sista IPA på engelsk pub innan vi promenerar hemåt för ost-tomat mackor, rosévin och uppdatering om vad som hänt sedan sist vi sågs.
Lördag morgon och fröken 1-timme-tidigare-än-lokaltid vaknar tidigt och är väldigt pigg. En snabb promenad till Burough Market, färskmalet coffee på Monmouth’s, black pudding fry-up på Maria’s Market Café och ett allmänt intagande av lukter och smaker innan vi ger oss ut för att titta på staden. En kort sväng inom Tate (för att låna toaletten) och lite fotografering på Millenium Bridge. (Usch, jag hatar verkligen att posa!) innan promenaden fortsatte till lite mer klassisk sightseeing.
Jaa, det är pisshögt upp i luften. Vi står uppe på taket till St Pauls Cathedral och jag lider av svår svindel. Vägen upp var lång och smal och bestod i princip endast av en evighetslång spiraltrappa – med gallertrappsteg. Trodde på allvar att jag skull kissa på mig så läskigt det var att gå uppför den (nerför var inte på långa vägar lika jobbigt, kankse för att jag redan klarat det värsta). Vätskepaus på det och sedan en tog det som senare kom att refereras till Den arkitektoriska stadsvandringen vid. DP var en underbart bra lokalhistoriker och pekade ut en massa små byggnader och skyltar som han glatt drog en massa historier om.
Äsch, jag orkar inte dra allt så noga i detalj så jag speedar upp lite. Vidare till Brick Lane (igen!) och en tur till Spitalfields market. Som var stängt så vi browsade lite vintage butiker innan vi hoppade i en taxi som förde oss till Hoxton, till en bar som figurerat i en Coldplay-video (snygga toaletter!) och till två glittrande kalla glas kyld rosa champagne på deras uteservering. Underbart! Taxi tillbaka till ”våra” (eg DP’s) kvarter och en sen lunch på Terence Conran’s restaurang Butler’s Wharf Chop House nere vid flodbanken, precis intill Tower Bridge. Sagolik lemon sole och de mest fötjusande, örtkokta nypotatisar man kan önska sig, mera champagne, ostbricka och vintage port. Taxi hem och sen blev det inte så mycket mer sightseeing gjort av den dagen måste jag tyvärr erkänna. Inte mer än att bara ta det lugnt och somna på soffan för att vakna till när det var alldeles mörk och äta upp restena av min flyplatsköpta Marabou-choklad …
Söndag och strålande solsken. Promenad ut mot Canary Wharf. Frukost (pain au chocolat + cappucciono) på en liten italiensk bistro i Wapping, mera beundran av husfasader och fina gamla warehouses. Drömmar om framtida boenden, besök i gallerier, öl på liten engelsk pub med terass ut mot stranden och major lyxlunch på gamla pumphuset/galleriet the Wapping Project (michlin stjärna på dörren, eller vad var det vi såg?). Sååå fantastiskt! Till förrätt en foie gras som var så mjäll att den smälte på tungan. Sex on a plate, basically! Till huvudrätt en laxanrättning med små nyfångade Themsen-musslor, mera ost och port och sedan en lång promenad hem i solskenet. Och hela tiden ett pusslande och planerande om vad vi nu ska ta oss till med allt detta underbara som vi har återfunnit…
Måndag så, och sista dagen på min underbara weekend. Ettans buss till Tottenham Court Road, mera av världens bästa kaffe på Monmouth (den här gången på originalrosteriet i Covent Garden) och möbelprovsittning inne på Habitat. Are you here to registrer for the wedding list? Va, nej?! Men det kunde nog mycket väl ha varit så. Och så sen lunch på Roka – stället nummer ett för sexy sushi. Sashimi, black cod (himmelskt!) och grön sparris. Herre min skapare vilken underbar mat! Taxi hem och packa väskan innan det var dags att ta tåget ut till Gatwick igen och därmed flyget hem.
Usch, har aldrig varit bra på det där med att ta farväl så det var på nåot vis skönt att han var lika emotionell som jag. Me Tarzan, You Jane! Eller som DP sa när jag satt där utanför security och vissnade öven min Starbucks-latte och han försökte trösta mig: ”Eat cake!”
Men på något vis vilar det något alldeles underbart över hela den här misären. It’s fairly obvoius that we both like each other very much, och ja, det är en tröst att veta. Men just nu känns det tungt, väldigt tungt. Tre månader till jul …
Hemma igen!
Vilken helg det varit! Sitter på jobbet nu och ska alldeles starx gå på lunch, men jag lovar att skriva mer ikväll. För tro mig, det är en helg som det finns en hel del att skriva om …
Jag trycker på paus så länge
Nu blir det lite paus här på bloggen i ett par dagar. Närmare bestämt fyra. Jag åker nämligen till London imorgon (!) och har precis bestämt att Lilla Vita får stanna hemma. Jag behöver ha några dagar utan dator känner jag, och dessutom tänker jag ägna tiden åt annat än att hänga framför en skärm och stirra mina förkylda ögon alldeles glansiga. Kankse kommer jag rent av iväg till National Portrait Gallery den här gången, vem vet.
Är hur som helst lite speedad just nu. Väskan är packad, soporna utburna (nästan, de ligger vid ytterdörren och väntar på att bli det) och jag har haft en presentation på jobbet idag som faktiskt gick riktigt bra. Jag älskar mitt nya jobb, det är verkligen skitroligt och jag tror att jag faktiskt kan vara riktigt bra på vad jag gör. Men jag kommer nog att stressa ihjäl mig snart. Det är ju kul att jag stämplar in före 8 på morgonen och lämnar kontoret strax efter 18 på kvällen – varje dag. Om jag har tur hinner jag luncha utanför kontoret, och utan att gå på möte samtidigt! Men det kanske blir bätte så småningom, när det första intensiva har lagt sig.
Åh, London, så skönt det ska bli att få komma iväg på en liten mini break! Att få dricka kaffe och fika på café och bara ta det lugnt i tre hela dagar (planet lyfter först imorgonkväll så det blir ”bara” tre dagar och tre nätter borta. Är alltså hemma igen natten till tisdag). För att inte tala om hur kul det ska bli att få träffa DP igen!
Nu ska jag sova och försöka dämpa min resfeber med lite lektörsläsning. Och fundera över den nog så viktiga frågan: Hur många manus ska jag ta med mig på resan – ett eller två? Det lutar nog åt det senare (tyvärr: ett på planet dit och ett på planet hem. Bingo, vilken inspirerande flygresa jag kommer få då. Effektivitetär unga frökens mellannamn. Eller vad säger ni om det här: DP ringde medan jag satt i möte. Jag såg det när jag kom tillbaka och för att inte slösa dyrbar jobbtid tar jag med mig mobilen in i skrivarrummet, kopplar i handsfreen och pratar reseplanering, flightnummer och litte annat snuttigt samtidigt som jag kopierar ett helt manus – dubbelsidigt! – till en av våra korrläsare. Undrar vad mina kollegor tänkte när de gick förbi och såg mig stå vid kopiatorn och prata engelska rakt upp i luften. Som sagt, Miss Efficient et hur mnakompinerar nytta md nöje.
OK, am off to bed now. See you later, gator!
Att packa väska
Börjar få rutin på det här nu. Känns som om jag vikt ihop och packat ner samma saker i väskan de senaste resorna. London, Athen, Visby, Malmö och nu London igen. Tre årstider – samma kläder. Och det är inte för att jag har dålig fantasi, nej. Inte heller att jag har ont om kläder (ok, lite sant). Utan mest för att vädret verkar vara det samma. Ok, inte Athen då, men där hade jag ju bra bikini hela tiden …
Eftersom ajg bara blir borta i fyra dagar är det där med väska inget problem – det blir den lilla svarta och min manhattan portage som handbagage (eller Josef Frank-väskan kanske?). Och det där med skor är inte heller ett problem eftersom jag klackade om mina gröna stövlar i måndags. Kankse slänga ner ett par sneakers också när jag ändå är i farten. Hmmm …
Tänk, nu är det knappt två dygn kvar innan jag landar i London och möts upp av DP. Börjar bli lite nervöst nu. Oouuuuiiiiiiiiiiiiiiii!!!!!
Helgen stavas DVD (2)
Det är visst inte bara jag som fallit i filmfällan (framförallt den brittiska) i helgen. Min granne (som alltid har tv:n på på jäkla högt) tittar på Love Actually. Att jag inte tänkte på att ta med den …
Helgen stavas DVD
Utan att ljuga kan jag berätta att jag spenedarat hela helgen med att kolla på film. Verkligen, hela helgen. Aktuell lägesrapport (sen söndag eftermiddag):
- Försoning – hjärtknipande vacker kärlekshistoria och ett förtrollande, gnistrande armband. Perfekt filmmusik!
- Elvis has left the building - väldigt amerikansk rom-kom med John Corbett (allas vår Aidan), en rosa cadillac och en herrans massa Elvis-imitatörer.
- Trångt i kistan – skruvad brittisk komedi med flera stor namn. Förvånansvärt rolig, faktiskt. Flest spontangarv hittills.
- Broken Flowers – Bill Murray (min all time favourite-skådis, blir bättre ju äldre han blir) som åldrad Casanova på jakt efter gamla flammor. En tyst, bitterljuv film med oväntad värme.
- Pianot – en klassiker. Passion, storslagna vyer och oöverträffad musikalisk genialitet.
- Vanity Fair – brittisk kostymdrama i napolenkrigens England. Kärlek i alla dess former. Lite seg, och följer inte boken slaviskt, men James Purefoy gör det hela lite mer angenämnt …
- Bridget Jones Diary – en modern klassiker. Ett måste för varje ”sunka hemma under täcket-helg” (tvåan visas på TV ikväll. Befinner mig mao mitt i ett Bridget Jones-marathon. Lovely!)
Kvar att titta på är alltså: Zatoichi – den blinde samurajen och Bridget Jones – the Edge of Reason, det borde jag hinna. Sen väntar jobbet i fem intensiva dagar innan jag på fredag tar min lilla resväska och stiger ombord på planet till London.
Jo, anledningen till detta filmfrosseri: jag är förkyld, riktigt ordentligt. Och har desstom en sönderstressad mage som reagerar negativt på all form av mat. Den liksom envisas med att blåsa upp sig och göra skitont så fort jag får i mig något som inte är tea. Har laddat med mycket snäll mat inför jobbveckan, så imorgon när alla andra sitter med sina helg-rester plockar jag fram en plastburk med kokt potatis och fiskbullar. Eller havrevälling. Upphetsande inte sant?
Kreativa Lulu Carter
Badrummet börjar bli riktigt snyggt. Huj! vad jag har varit duktig de senaste dagarna där jag i sena aftontimmen stått på toalocket och balanserat med skruvmejsel i bakfickan och betongplugg mellan tänderna. Ivrigt påhejad av Storasyster som muntrat upp med hurtiga, om än ironiska, kommentarer i stil med Här står kreativa Lulu Carter och håller i en slagborr, Kreativa Lulu Carter byter lucka på ett badrumsskåp och Kreativa Lulu Carter visar hur du drar om elen i badrummet.
Men det har som sagt gått bra. Svarta skåpet har kommit upp, tagits ner, skruvats isär och skruvats ihop med det väl valda delar från det gamla skåpet och sedan monterats upp på väggen igen. KULO-dosa har skruvats och KULO-ledning har dragits, IKEA-skitlampan har strösslats med svordommar, monterats upp och ner, och upp och ner och upp igen. 4 av 5 glödlampor lyser (ironiskt nog lyser den femte så fort de andra fyra glödlamporna inte skruvats i!) men det känns som om det är good enough för tillfället. Jag tar det imorgon, när dt är ljust och jag är hyfsat pigg.
Vilket blir en sådär halvsnygg radioövergång som för mig in på nästa ämne. Jag. Är. Så. Trött. Har haft syster och Lill-trollet på besök. Och det finns en anledning till att livet har olika faser. Och att man ska vänta ut den ena innan man ger sig i kast med nästa. Det är rent ut sagt skitjobbigt att försöka göra karriär, vara en partyglad singeltjej som lever för kvällar och helger, leka hantverkare OCH vara småbarnsförälder samtidigt. Det funkar liksom inte att kombinera dessa. Alls. Och det syntes idag kan jag meddela. Var så otroligt trött att mina gamla kollegor K+M haffade mig i korridoren när jag var på väg till skrivaren, puttade in mig i köket och smög åt mig ett glas överbliven champagne för att få mig att piggna till. Och då var klockan inte ens lunch ännu … Och det funkade! Iaf en liten stund
För vem kan motstå champagne? Det känner mig vid det här laget och det är ju inte för inte som jag fick två ljuvliga, rosentonade champagnekupor i avtackningspresent 
när jag lämnade avdelningen för någon vecka sedan. De är nog den lyxigaste present jag fått någonsin. Absolut underbar ”ny-vintage” i tunnaste, munblåst glas med sirlig gravyr. Väldigt mycket Great Gatsby må jag säga!
Och jag klagar inte. Tänk för något år sedan bar jag långklänning minst en gång i veckan i över två månader. Och nu är det fjärde veckan på raken som jag får äkta champagne. Var ska det här sluta?
Fast det behöver ju inte sluta, eller?
