Att hålla sig sysselsatt
Jag är ett mos. Mina tankar är en enda röra. Jag målar badrum för att hålla mig sysselsatt. Det är bra, för då blir det fint. jag är dålig på att blogga, det är inte bra för då blir ni som läser inte glada. Skriver desto fler mail … och får mail tillbaka (!). Det gör allt ännu mer förvirrat.
Återkommer med uppdatering (och foto på badrummet) när jag kommit ut ur denna snåriga djungel (när färgen torkat och lampan kommit på plats). Eller när jag iallafall fått ut en riktning på mitt trassel (när jag tagt bort mskeringstejp och inplastning av nya toasisten).
Reflektioner på kontoret
Sitter på kontoret och är ganska uttråkad. Bara några få dagar kvar innan jag ger mig ut på nya äventyr, äventyr som kommer att ge mig fler färger på min CV-palett. Spännande, emn inget jag har tid eller lust att reflektera över nu.
De senaste dagarna har varit minst sagt omvälvande, men ack så underbara. Det är som att leva i en bubbla av minnen, sentimentaitet, värme, nostalgi, drömmar, framtidstro och önskningar. Och det är minst sagt underbart att få världens godaste kaffe serverat när man kliver ur duschen på morgonen.
Men det är bara på låtsas, som semester där lite av allt kan hända. Och jag kommer snart att landa i verkligheten. Riktigt hårt dessutom, misstänker jag. Hur som helst är det ganska trevligt att få blunda och bara låta sig översköljas av all detta fantastiska. Att, om än bara för en liten vecka, få släppa taget om vardagen och flyta med.
Hm, känner på mig att morgondagens tur till Arlanda kan bli tung. Riktigt tung…
Oh, it’s just a perfect day!
I kylen en flaska champagne. I köket en en skål med solmogna hallon. Utanför fönstret rodnar augustikvällen.
Han landade på Arlanda igår eftermiddag …
Äntligen hemma, light versionen
Huj, så händig man kan vara då! Har fixat och donat och gjort om i min älskade lägenhet hela helgen. Stora Fixandet inleddes i fredags med ett maratonbesök på IKEA och efterföljdes av ett rännande i citys alla inredningsbutiker (kändes det som ) med siktet inställt på tvålkoppar, tandborstmuggar, handdukar, badrumsmattor, toalettsitsar och skarvsladdar. Har lärt mig att det finns något som heter KULO-dosa och KULO-ledning, och av vilka jag behöver 20 cm av den senare, men sm jag utan problem kommer att få användning för 10 meter av (hävdar iaf min husbyggande svåger bestämt).
Sitter nu i köket, halvvägs igenom förvandlingen och pustar ut. Ska alldeles strax bege mig till Granit för att inhandla de där korgarna som jag nu fundert på över natten och bestämt mig för att jag vill ha. På fredag kommer mitt nya badrumsskåp (levererat till dörren – lyx!). Och om någon vecka kommer min snälla syster med slagborr så att jag äntligen kan få upp hatthyllan på betongväggen och badrumsbelysningen någotsånär vågrätt. Men innan dess måste jag ha hunnit måla om i badrummet (ägghjärnan som bodde här före mig har nämligen målat RUNT lampa och badrumsskåp och därmed lämnat mig med en vit vägg med gipsplattefärgade geometriska figurer). Så nu är den stora frågan – vitt eller grått, vitt eller grått … vad ska man välja när man får välja helt fritt?
The one that got away
För ganska många år sedan bodde jag i Cambridge, England. Jag var 18 år när jag flyttade dit och 18 år när jag en tidig söndags eftermiddag föll hals över huvud för den fyra år äldre DP. Från första stund var vi oskiljaktiga, DP och jag, tills verkligheten kom ikapp oss och jag på allvar flyttade tillbaka till Sverige åtta månader senare. Vi hördes aldrig av och i flera år undrade jag över vad det blivit av honom och hur livet hade sett ut som vi hade träffats under andra omständigheter.
En sen augustikväll i nådens år 2008 befinner jag mig på Centralen i min älskade lilla storstad och min tillvaro tar återigen ett chic-lit-skutt. För vid hålet står DP. Jag ser honom, han ser mig och det är som om världen försvinner och någon tryckt en fiskskål över mitt huvud. Allt blir luddigt, suddigt och det ekar och susar i mina öron. Han ser ut som förr, fast lite äldre. Borta är den bohemiska Cambridgetudenten och framför mig står en businessman i stan på affärer …
Vi kastar in bagaget i en taxi och ber chauffören att ta oss till Berlin, eftersom jag i studens förvirring på nå’n vänster lyckas frammana ett minne av att DP liksom jag är svag för blodpudding. Det regnar, riktigt rejält, så taxiresan dit blir mest ett enda blött streck på rutorna och inte så mycket en sightseeing av söders höjder. I likhet med 98 % av stadens taxichaufförer har vår chaufför inget som helst lokalsinne och kör helt vilse. Jag sitter och kämpar med att läsa gatuskyltar och dirigerar hejvilt från baksätet.
Det blev en underbar middag. Och på det hela taget en underbar kväll. Vi hade inte förändrats så mycket som vi först verkade tro. Gamla minnen, snabbspolning genom våra respektive senaste decennier, mat vin, drinkar och skratt blandades med uppdateringar av våra dagliga liv och framtidsplaner. Vi körde hela kalaset – Berlin, Pet Sounds Bar, Södra Teatern, Akkurat och taxi till stans tredje tjusigaste hotell för att vittja minibaren och beundra utsikten över regnglittriga trottoarer och Nybrokajens mörka vatten i sommarnatten.
Vad är oddsen att man springer på sin första stora kärlek? Och att han dessutom är lika charmig som man minns honom – med glittrande ögon och ett farligt förlösande skratt? Och vad är oddsen att han under stora delar av våren befunnit sig i ett flashigt kontor åtta dörrar från mitt eget? Och att han flyttar till HongKong om tre veckor – för att stanna i tre år! Men han har lite oavslutade affärer att klara upp i stan innan han reser och något säger mig att jag nog kommer att få se mer av honom innan han lämnar nordens kyla för varmare breddgrader. För han ringde mig när jag var på IKEA idag. Inne på ta-själv-lagret någonstans mellan Billy och Sultan fick jag veta att jag är det mest bisarra och det mest fantastiska som hänt på länge och att han ska försöka övertala sin chef att få åka till Sverige snart igen.
Trots att det är fredag idag är jag fortfarande helt omtumlad och kan inte riktigt förstå vad det är som har hänt. Vad har jag gjort för att få leva det liv jag lever?
Uttråkad
Sitter på tåget på väg hem till storstan. Det är verkligen skittråkigt att åka tåg i genom den såländska storskogen. Dessutom mår jag alltid illa på x2000. 2 h 20 min, sen är jag framme på centralen.
Ska kanske ta och sova lite. Eller titta ut genom fönstret. ok, jag åkte precis förbi en skylt som det stod Mjölby på – då är jag åtminstone i Östergötland. Snart hemma …
F***ing amazing!
Kom precis hem från Spegeln. Hann med tåget från Lund i tid för att gå på sena visningen av Lou Reeds Berlin. Sista chansen eftersom jag åker hem till Storstan på onsdag och filmen snart lämnar landet för fortsätt turné världen över.
Och jag ville så gärna se den, och det var ikväll eller aldrig, Men tåget var försenat (Festivalhelvete!) så det var med andan i halsen som jag ställde jag mig i kö och stampade – två minuter efter att filmen startat. Trodde jag. Maskinisten kom ut och frågade om någon av oss i kön tänkte se Lou Reed och ja, det skulle jag ju. Ville han vara så snäll och hålla den ytterligare en minut så att jag hann lösa biljett och visst kunde han göra det. Han väntade på mig och jag fick personlig eskort till biosalongen. Märkligt beteende tänkte jag, men antog att det kanske är så det går till på den mindre, mer familjära kulturbiografen. Men jag fick ganska snart en förklaring – det var bara jag i salongen! Den ultimata lyxen.
Jag satte mig i mitten, tillräckligt långt bort från duken för att inte få ont i nacken men tillräckligt nära för att överväldigas av synintryck. Och det var helt fantastiskt. Jag tillät mig att sjunka ner riktigt djupt i fåtöljen och svepas bort av Reeds musikaliska genialitet. Och jag älskade varenda minut. Absolutely brilliant! De allra sprödaste toner varvades med distade gitarrer och virtuos trummkonst. Hela jag rös av lycka när Antony – supporting vocals, vars stämma vibrerade med en darr som låg någonstans mellan en cello och det ljud som uppstår när man spelar såg – fick spelrum i ett eget solonummer. Men mästare Reed själv – vad kan man säga? Känsla, balans och perfekta nyanser. Och hans minspel – så äkta, så ärligt. Så berörande.
Väl avvägda close-ups och poetiskt oskärpa. Smekande ljuskäglor och glasklar ljudupptagning. Vackra Emmanuelle som Caroline och allt var bara mitt i närmare 90 min. En sann helkroppsupplevelse. Se den innan det är försent.
Från sydligare breddgrader
Så var man då i Skåne, i Malmö närmare bestämt. Sitter i lilsyrrans nya kök och har precis målat naglarna. Det är måndag och jag har en vecka kvar på semestern. Börjar bli uttråkad men hoppas att det är ett övergående tillstånd. Jag har inte läst en tidning på närmare två veckor och känner mig märkligt bortkopplad från verkligheten. Inte ens lite radio har sluppit förbi mina öron och bloggandet har legat på is.
Fick ett samtal från jobbet idag (Hej du, var ligger den där filen någonstans? Har vi en pdf på det här? H från marknad ringde och ville ha en på omslaget. Jag vet inte hur man skapar en, kan inte du hjälpa mig?) – och jag saknade faktiskt mina kollegor och att ha något vettigt att fylla dagarna med och att kunna njuta av kaffepauserna som belöning för att jag jobbar så flitigt. Men jag slår vad om att jag två dagar in på nsta vecka blivit less på alltihop igen.
Det är tråkigt väder, men jag ska alldeles strax bege mig till Lund för att träffa E och prata Athen och äta middag (hoppas asiatiskt, hoppas, hoppas …). Och imorgon väntar fika med O och sedan middag med gamla grannarna. Åh, det var länge sedan vi träffades alla tre – det ska verkligen bli underbart att få hänga med dem igen. Som på gamla goda tiden. Fast vi numera är vuxna, ansvarsfulla och nostalgiska.Det är ganska härligt med semester ändå.
Hm, funderar på att åka iväg en sväng till innan hösten officiellt slår till. Kanske till någon storstad och knna att jag verkligen har ledigt och kan roa mig.
Oj, nu kom syrran hem så nu ska vi fika.
Tom i skallen
Semester. Är helt tom i skallen. Orkar inte göra något vettigt. Är så otroligt slö. Kan inte ens skylla på värmen. Uppdatering kommer …
Jag lovar.
Bon voyage, mon amie!
Sitter nu på färjan tillbaka till fastlandet. Är lite trött och sitter i en loungefåtölj på fördäck och klipper med mina osminkade semesterögon. Klockan ringde 06.00 och det var bara att kliva upp och promenera iväg till båten.
Vilken resa det har varit! Åh, jag önskar nästan att den aldrig skulle ta slut. Visby är en underbar stad och Gotland en mycket charmig ö. S är en underbart bra kompis och hans familj är mycket trevlig. Igår åt vi crêpes och drack bubblande torr normandisk cider. Högt uppe på berget på en uteservering med utsikt över halva staden och hela havet. Fantastiskt! Solen sjönk i havet och salmbärskrämen smälte på tungan. En mycket bra avslutning på en alldeles ljuvlig semestervecka.
Jag badade igår. S och jag tog cyklarna och begav oss ut på utflykt trots att regnet hängde i luften. Men vilken känsla att hoppa i det turkosgrumliga vattnet i ett gammalt kalkbrott och simma omkring i den bottenlösa avgrunden med regnet droppande runtomkring. Och att efteråt få sitta och skula under en handduk med termoskaffe och chocolate chip cookies.
Vet inte vad det kan bero på men igår gick jag och lade mig med en plötsligt lust att byta ut alla mina högklackade skor mot raggsockor. Åtminstone ett par. Jag har i alla fall bestämt mig för att börja baka, sylta och safta mer. För det är otroligt gott att kunna plocka fram burkar och pytsar och servera grillade paprikor, inlagda tomater och torkad frukt, bara sådär. Så får det bli: nya knoppar till köksluckorna och ett ny växt i fönstret, sen är jag redo att förgylla min vardag.
