• Det är juni. Vad hände med maj?

• Det är ljust ute, nästan hela tiden. När är det tänkt att man ska sova egentligen? Som nu till exempel, klockan tickar mot midnatt men jag sitter käpprak och vaken i min säng och rockar till DLK. Inte vill ljuset att man ska sova inte – inte jag heller för den delen.

• Mitt kontor har flyttat. Till en ny stadsdel, eller ja för att vara helt ärliga så flyttade vi några kvarter bort, bortom andra sidan av torget. Men det är nya gator, miljöer och lunchställen iallafall. Eller ja, egentligen är jag tillbaka till platsen för brottet eftersom jag numera sitter på en parallellgata till gatan där jag som ung (ja, någerlunda iaf …) och oförstörd (alltid lurar man nå’n …) lantis med pinfärsk examen och spirande drömmar packade upp mina väskor för att göra karriär i Stora Staden. Så för min del trampar jag bekanta stenar, sluter cirkeln och inser att staden inte är så stor som jag först trodde. Hur länge kommer det dröja innan klaustrofobin slår till och världen pockar på uppmärksamhet?

• Hur som helst, ny miljö innebär nya människor och för min del innebär det att turisterna har försvunnit och ersatts av en jädra massa snygga killar som lunchar på samma restauranger och promenerar på samma trottoarer som jag. Trevligt! Men säg den sol som inte har sina fläckar – jag har noterat ett mönster. Ett mönster som blev uppenbart, och som desstom besannade mina farhågor …

• Vad har Jeremy Irons, Rupert Everett och Clive Owen gemensamt? Jo, de finns på Listan. Tillsammans med en hel drös stiliga män runt de fyrtio. Hur kunde det bli såhär? Det som orar mig är inte att jag väljer manliga män med lite gråa tinningar och skrattrynkor framför valpiga pojkar med charm och platt mage, utan att jag övergett popsnörena och boysen i min egen ålder. Och att de flesta på listan har skägg (Oj, vad Freud njuter i sin grav!). Det är lite jobbigt att jag inte kan få tag på Andarnas hus någonstans i den här stan – inte ens på VHS! Och det är lite ledsamt att jag troligtvis aldrig kommer springa på Hugh Jackman på lunchen. Någonsin. Och om jag gör det – hur stor är sannolikheten att han skulle se mig OCH vara singel? Precis. Och det oroar mig att jag ens tänker tanken att det här skulle kunna vara ett möjligt scenario. Men vaffan, man får inte sluta hoppas.

• Det oroar mig också, att jag tydligen inte har någon självinsikt längre (se sista meningen ovan). Vilken är nästa användbara egenskap att ryka? Mitt sunda förnuft? Min slutledningsförmåga? Jisses, jag är ju rökt ju! Lika bra att gömma mig i en gammal jutesäck och inte komma ut förrän jag blivit vettig igen …

Åh, vad jag älskar mitt kök! Verkligen på riktigt älskar mitt kök. Det är så underbart och stort och mjukt och varmt och välkomnande. Och gasspisen susar så hemtrevligt. Och det finns så mycket arbetsyta och så många skåp! Och fönstren har originalglas från 20-talet som bubblar och bågnar så charmigt att de får min ljusslinga i fönsternischen att blänka lite extra livligt.

Inget, absolut inget, kan få mig så avslappnad och på så gott humör som när jag får stöka i mitt kök. Oftast hinns det liksom inte med, och det är ju så tråkigt att laga mat bara till lilla mig. Nej, det är inte tråkigt att laga – det är tråkigt att äta själv. Men på långhelger, när jag inte behöver gå upp klockan sex morgonen efter, tar jag mig tid att verkligen laga loss och njuta av mitt underbara kök. För det är ju först efter klockn tio på kvällen som liver börjar ta fart. Så nu sitter jag här, strax före midnatt, men putrande grytor och ångande ugn. Och fullkomligt njuter.

Utanför är det så mörk som det kan bli i storstan om sommaren och det doftar inbjudande av en blandning mellan nystädat, nybakat och nykokad flädersaft som står och drar i en kastrull på bänken i väntan på att bli tillräckligt kall för att åka in i kylen på 4-dagarsförvaring. På köksbordet står ett krus med nyplockade jasminkvistar som även de sprider en underbar sommarkänsla (tack Kronobergsparken som tillhandahållit blommor och blad). Ur min nya svindyra lilla radio (som är värd varenda krona!) strömmar La bohème och jag är älskar mitt kök! Så fort det börjar lugna ner sig på jobbet ska jag putta dygnet lite framåt så att jag trillar in på kontoret strax föra nio iställer för klockan åtta, vilket betyder att jag kan sova till sju och alltså gå och lägga mig vid ett och därmed få ut mer av dygnets bästa timmar. Och iår är första gången på flera år som jag inte behöver flytta i augusti, så iår kan jag verkligen konservera sommaren i små burkar och krus. Sylt, saft, marmelad, chutney, Romtopf, inläggningar och marinader – här ska lagas och stökas och sparas.

(Och släkt och vänner kan i presentväg räkna med att den obligatoriska boken i fortsättningen kommer att komma tillammans med en liten glashistoria fylld med läckerheter.)