Jaha, söndagkväll och de sista skälvande timmarna på en helg som en dag kommer att få ett eget kapitel i mina memoarer. Helgen då Frökens mingelskills bar frukt, då Storstan fick celebert besök från Down Under och då Sthlm visade upp sig från sin allra vackraste sida. Tro mig, det här är en BRA historia. En historia som tar sin början i fredagskväll, strax efter elva i Berns salonger:

N är uppe på besök över helgen, vi står i baren och dricker öl och fram kommer två killar som börjar prata med mig på engelska. Hi there, I really like your dress! (heja London! och Heja O som övertalade mig att köpa den!) Javisst var det trevliga killar alltid. På besök från Australien och bara i Storstan över helgen. Vi dricker öl och skrattar och det visar sig att de är ute på någon sorts turné. Komiker tydligen. Physical stand-up eller vad de sa, jaha det låter ju trevligt. Vi pratar om allt och jag förstår på någon vänster att de nyss haft en show på China som tydligen fått stående ovationer. Nej den hade jag ju inte sett. Varför inte? Jag hade ju N på midag i mitt kök! Här någonstans börjar min kändisradar att blinka och jag inser att det kanske inte är backpakers som står framför mig trots allt. Det var lite mer än så kan vi säga, N’s husgudar the Umbilical Brothers. Jaha, vad ska man säga? Helgen tod en oväntat vändning, minst sagt. Undertecknades brittiska engelska porlar, N är lyrisk över sällskapet, komplimangerna haglar Swedish legs – do you have them for export? och visst blir det efterfest på hotellet som ligger ett stenkast därifrån. Smugglas förbi concierge och får ett nyckelkort nersmuget i min ficka och en puss på kinden följd av en liten blinkning. Men använder jag det – nej! Jag stannar kvar och pratar litteratur med en av de andra killarna innan jag så småningom tar mig tillbaka till min egen lilla lya. Och här kommer nästa led i helgens världsomvälvande agenda: jag har ju fortfarande inte riktigt kopplat vem och framförallt inte förstått kändisskapets omfång och tänkte väl mest att den ene killen verkade trevligare än den andra. Och det är väl inte mer med det. Trodde jag tills jag och N – örntrötta och bakis – trängs bland turisterna i Ga Stan på jakt efter solsken och kaffe …

… och krockar med gänget mitt på torget! You! AE, oh my God! You’re f**king unbelievable! Jo, visst var det så att killen vars rumsnyckel jag valde att inte använda var THE STAR of the whole show – som jag dissat till förmån för – ljudteknikern! Hahahahahaha! Tydligen har detta aldrig hänt och alla grabbarna tyckte det vad skitkul att D INTE fick med sig en flicka hem. But there’s a first for everything as they say … Det gillar mig ändå och tycker att N är cool och Wanna join us for a drink?

Så där sitter vi, N och jag, i solen vid Slussen och dricker öl … efter öl … och hänger med boysen och har en alldeles fantastiskt ledig lördag. Och skrattar högt. N och jag förlorar oss någonstans längs Memory lane och de andra tycker att det är sååå härligt att vi, N och jag, inte har setts på fyra år men ändå klickar som om vi inte varit ifrån varandra längre än fem minuter. Och solen skiner, och solen går så småningom ner bakom Expressenhuset. De andra drar iväg på någon fest och jag och M promenerar i gränder och prång och jag visar stolt upp min vacka stad, som sammarbetsvilligt bestämt sig att visa upp sig från sin allra charmigaste sida. Middag på liten bistro med rutiga dukar, doftande syrener som vajar i den blida majnatten – romantiskt värre om det varit en dejt. Får erbjudande om att få komma till Gbg för showen på måndag, men nej jag kan ju inte vara ledig från jobbet. Och dessutom kommer ju min lilla pappa på besök samma kväll. Men visst, om du någonsin komer till Melbourne ska jag gengälda gästvänligheten.

Vaknar i morse och får för första gången möjlighet att googla killarna. Jo, visst finns de på riktigt. Och jo, visst är det ett rätt generöst omfång på det där kändiskapet. Vilket förklarar hur de bra sådär lyckades fixa fram en privatägd båt som guppade dem runt på glittrande böljor bland holmar och skär. Och visst önskar jag nu att jag hade tackat ja till det där erbjudandet om att få se show från vip-läktaren. För det här är bra. Det är riktigt bra. Och den där rösten i ena klippet, ja den har jag pratat med – hela helgen.

Enjoy!

Det finns vissa fördelar med att vara enda personen i lägenheten:

• ingen som stökar ner det man nyss städat
• ingen som spelar dålig musik
• ingen som pockar på uppmärksamhet
• ingen som äter upp mitt godis
• ingen om gnäller över att man vill läsa mitt i natten

Men det är inte alltid så himla kul att leva själv heller:

• ingen som stökar ner det man nyss städat
• ingen som spelar dålig musik
• ingen som pockar på uppmärksamhet
• ingen som äter upp mitt godis
• ingen om gnäller över att man vill läsa mitt i natten

Framförallt är det ingen som blir glad när man kommer hem. Jo, det skulle väl vara min guldfisk Joel då, men jag har ännu inte lyckats dressera honom till att vicka på stjärtfenan och blubba mitt namn med morsekod, och eftersom han inte visar någon annan form av uppskattning har jag dragit slutsatsen att han nog egentligen inte bryr sig om jag är hemma eller ej. Så länge han får mat. Med viss regelbundenhet. Just därför blir man så glad när man kommer hem och finner någon som väntar på en innanfr dörren. Eller ja, i detta fall inte en någon utan ett något. När jag trött och sliten efter dagens alla vedermödor satte nyckeln i dörren och steg in i min lilla rövarkula låg senaste numret av Filter och väntade på hallmattan. Åh, pur glädje!