Jag har tagit för vana att varje måndagsmorgon köpa blommor till mitt kontor. Vita tulpaner, blekrosa ranunkler, ljust beigetonad ginst och gröna kvistar. Ofta blir det så att jag handlar från samma ställe, och killen i blomsterståndet på torget har den senaste tiden hejat så glatt och igenkännande när jag går förbi. Och gett mig lite snällare priser.

Så kliver jag då av t-banan nu i morse och tänker att det allt vore trevligt med lite nytt fräscht invid datorn. Blev ju inga blommor förra veckan eftersom jag skulle vara borta i så många dagar, och de gamla var jag noga med att slänga innan jag reste. Trippar upp till ”min” kille som leende utbrister Tjenare tjejen, Det var ett tag sedan. Var har du varit, har du haft det bra? Jag funderar på vad jag vill ha idag och han frågar om jag köpt en större vas till kontoret ännu eftersom han fått in några riktigt fina krysantemer. Jag skrattar, märkbart förvånad över att han kommer ihåg att jag alltid beundrar liljor och annat högrest och sedan kommer på att jag inte har en vettig vas på jobbet och går för något kort och säkert. Faller för en dramatiskt rödflammig tulpansort och får välja ut precis vilken bukett jag vill ha. Så står vi där och pratar om våren och blommor medan hans kollega omsorgsfullt packar in mina röda och orange-flikiga blommor i papper. Jag berättar att jag nyss kommit hem från London och han pustar ut och säger att han var orolig att jag övergivit honom och börjat köpa bommor hos någon av konkurrenterna. Och så får jag ett varmt leende och ett glatt Ses snart, tjejen! Och tio kronors rabatt på buketten …