Att man aldrig lär sig
Ja, så sitter man då här i köket, strax före midnatt och återupplever studentlivets nojor. Sista seminariet imorgon, tentan ska vara inne senast fredag. Har haft sen slutet av januari på mig, började idag …
Tur att jag både har examen och jobb annars hade jag varit illa ute. Och tur att jag har ägnat största delen av min studietid åt just språk och textanalys. Och att jag jobbar hela dagarna med att redigera och producera text. Jag har ju koll (eller iaf vanan inne) och det kan väl inte göra så stor skillnad för vilket språk artiklarna är skrivna på – jag kan ju analysera upplägg, stilistiska grepp och skribentattityd ändå. Och det är just därför jag ägnar dyrbar studietid (och indirekt tullar på min skönhetssömn) åt att skriva strunt istället för att knåpa ihop en jämförande analys av veckoaktuella, danska filmrecensioner. Även om jag nu uppenbarligen inte har lärt mig att planera min studietid har jag åtminstone lärt mig det viktigaste: att prioritera.
Döden i fiskskålen
Kom hem vid elva efter en behagligt lugn och charmig kväll i det för tillfället mest önskade av sällskap, och upptäckte att det bara simmade en fisk i skålen. Ända sedan slutet av november har det varit två – en stor och en lite mindre – som piggat upp mina trötta morgnar med sina hemtrevliga blubb, blubb. Men nu har det alltså bara en stjärtfena som böljade i det rumstempererade vattnet. Lilla Fisken hade förvisso sett lite moloken ut den senaste tiden och simmat på ett oroväckande snett sätt, sådär med magen på sidan och en viss tendens att bara simma högervarv.
Det som gjorde mig riktigt nervös var att Lilla Fisken inte syntes till någonstans. Jag skojar inte! och det gjorde mig faktiskt lite rädd. Han kan väl inte hoppat ur skålen? var den första tanke som slog mig. Eller blivit uppäten av den Stora? Fy, vad äckligt! Efter att ha flyttat ut skålen på köksbordet, tänt stora lampan och petat lite bland växter och stenar hittade jag honom. Liten, tunn och blek hade han krupit in under en snäcka för att stilla somna in i fred för Stora Fiskens nyfikna blickar. Ganska vackert när man tänker på det.
Vad gör jag nu då? Spola ner liket i toaletten? Låta det ligga kvar och begrava det imorgon? (Hur skulle det gå till med all snö och allt. Och var? Bostadsrättsföreningens innergård? Rålis?) Och grymt om något vore väl att tvinga Stora Fisken att leva bredvid sin döda släkting, fångad i en glasbur utan möjlighet att komma undan. Ska jag ta upp den avlidna, lägga den i en gammal filmburk som jag stoppar i frysen i väntan på tjällossningen? Kremering var väl det enda alternativ jag kände att jag omedelbart kunde stryka från min lista. Messade min kloka lillasyster för att fråga om råd – inget svar.
Ja, jag skäms lite, men jag valde den kanske minst värdiga men utan tvivel den mest praktiska vägen ut: toaletten. Högtidligt bar jag Lilla Fisken på en sked till badrummet och fram till det blänkande vita mausoleum som väntade med locket uppfällt. Lät den lilla kroppen glida ner längs porslinets hala yta tills den åter vilade i sitt rätta element nere på botten. Hans tomma blick stirrade upp mot mig där jag stod, lätt gråtmild och märkbart tagen av stundens allvar och över att bara sådär – en lönefredag – bli påmind om livets förgänglighet. Letade i minnet efter en lämplig psalm, men som så ofta nu för tiden när det handlar om spontan sång dök det bara upp snapsvisor i huvudet. Förlåt Lilla Fisken, viskade jag, blundade och tryckte på knappen …
När jag vaknade nu på morgonen låg ett sms och väntade i mobilen: Spola den!
Varför skulle annars våren tveka?
Förändringar kan vara jobbiga och tiden går inte i min hastighet. Jo, tjena, det vet vi sedan tidigare. Men vågar jag trots allt känna lite vår i luften?
Tyckte att det var vinter alldeles nyss, eller jag VET å det bestämdaste att det snöade så mycket i påskhelgen att jag var tvungen att gå upp på vinden och hämta ner mina fodrade kängor, som jag så fint stoppat under och förberett för sommarförvaring förra helgen (jag = den obotliga optimisten – eller beror det på att jag kommer söderifrån?). Men vad hände sen? Jag gick in på kontoret strax efter åtta i tisdagsmorse och kom ut typ nyss (faktiskt är det så, nästan iaf) och möttes då av … ja, inte var det snö precis. Nej, det hade ju blivit varmt! Och nästan lite gyllene dagsljus! Ja, nu var ju klockan iofs strax efter halv åtta, men jag hade nog allt känt att det kittlat lite på ryggen någon gång runt klockan lunch. Vågar man hoppas att det är vår på gång? På riktigt den här gången?
På jobbet går det undan, huj! säger det bara och så har elva timmars arbetsdag gått förbi. Allt ska göras och gärna vara gjort igår. Vi är många som börjat stänga våra kontorsdörrar – ett säkert tecken på att våren, och därmed årets mest hektiska period, är i antågande. Vad jag inte förstår är varför tiden går så fort NU och inte i februari när det kändes som om varje dag var en halv evighet lång och fredagen ack så fjärran, knappt skönjbar vid veckans horisont. Det är mycket med det jordiska …
På tal om tid så var det inte heller så länge sedan jag var utomlands. Trodde jag tills jag satte mig och började räkna bakåt: 2007, 2006, 2005 … herre min je! Jag har inte varit utomlands sedan jag flög hem från Kina i augusti 2005! Trettioen månader! Tiden går fort minsann. Och nog sätter den sina spår alltid …
… små linjer runt ögonens ytterkanter, som – när jag ler mitt allra varmaste och charmigaste leende – bildar små fåror, tillräckligt djupa för att bli till vita streck om man smilar i solsken. Och i kinderna, ja där löper lodräta raviner så djupa att jag skulle kunna odla smörgåskrasse där om jag bra var tillräckligt glad tillräckligt länge. Så igår, på lunchen, gjorde jag slag i saken, jag passerade en milstople, klev över tröskeln till framtiden och började skriva på ett nytt kapitel i sagan om mitt liv, för ont ska med ont fördrivas och better safe than sorry: i mitt badrumsskåp ligger nu en liten tub e-vitaminberikad ögongelé med svalkande egenskaper för trötta ögon. Goddammit, I’m old!
Kanske är det därför solen lyst med sin frånvaro. Av barmhärtighet mot alla oss som kanske mår bäst av att inte få alla nya skavanker brutalt exponerade. För att jag inte ska behöva kisa när jag springer ut för att hämta en sushiplatta på lunchen och därmed riskera att fördjupa mitt ansiktes kanjoner ytterligare. Och för att jag har så fullt upp att jag knappt hinner reagera på att det är måndag förrän det är onsdag – vilket ju säger sig självt är minst två dagar för sent. Jo, så måste det vara – varför skulle annars våren tveka?
Kluvna känslor
Egentligen skulle jag vilja gå ut och vara aktiv, springa en mil eller iaf promenera till gamla lägenheten och hämta min cykel. Å andra sidan har jag en hel trave hyrfilm bredvid sängen. Sängen är varm, mjuk och skön och jag har smågodis (eller ja, hade smågodis) i en liten skål bredvid mig. Å andra sidan är sängen lite väl varm, nästan kvalmig och det skulle vara bra med lite riktig mat i magen – eller iaf frukostmat i magen. Men för att gå till köket måste jag lämna sängen och sätta fötterna på golvet, som är kallt och i behov av en dammsugning. Och om jag väl kommer upp i köket kommer jag att inse att jag inte har någon god mat hemma. (jag har en massa mat men inget jag är sugen på och jag orkar inte laga ngt gott eftersom det är så tråkigt att äta och diska ensam och jag vill inte äta mackor. Gärna lite kaffe dock …) Ska jag dessutom gå ut måste jag ju gå en sväng inom badrummet först, tvätta håret och borsta tänderna, kanske lite smink så att jag ser levande ut, men det är ju ingen vits med att sminka mig snygg om jag bara ska vara hemma eller promenera med solglasögon till förorten för att hämta cykeln. Och det är ju så sällan jag har tid att göra det här – alltså ingenting – och det är ju bara söndag och söndag i sängen är ju det jag brukar sakna allra mest. Men det är allt lite rastlöst i benen och jag kan liksom inte göra något när jag ligger här under täcket och sunkar ihop fullständigt och jag har ju en massa film men tror inte riktigt jag kan förmå mig att koncentrera mig på handlingen och det finns ju så mycket annat som jag borde göra. Men jag vill inte städa och jag vill inte bära iväg till glas- och tidningsinsamlingen, för det är söndag och då får man lov att vara ledig och slappa. Å andra sidan vill jag ju ha ett golv som man kan gå på utan att få smulor i sängen, och smulorna i sängen borde skakas bort och ersättas av nymanglade lakan (ytterligare en fördel med att bo i ett gammalt hus – nej inte att det följde med tjänstefolk i köpet utan att det finns en mangel i tvättstugan !) För egentligen är jag inte alls en latmask, tvärtom, och det börjar jag nu inse är mitt stora problem. För jag KAN inte ta det lugnt i mer än fem minuter, jag vet att jag borde men jag kan inte och eftersom det är en sån dum söndag idag att alla andra också är lediga så kan jag inte gå iväg till biblioteket och bara lyssna på tystnaden, inte min utan alla andras tystnad som ju alltid är mycket trevligare än min egen. Jag vill kunna göra ingenting men det funkar inte riktigt så. Hmm, vila och ta det lugnt eller ut och ränna och slippa tänka på att jag ska lyckas döda en hel dag till imorgon. Vad gör folk med all sin tid om man nu inte får jobba? För inte kan jag väl åka in till kontoret idag? Klart, det finns ju en del att göra, men att åka in och jobba frivilligt, gratis, på påskdagen är ju inte bra. Det är faktiskt nästan ett sjukligt asocialt, arbetsnarkomaniskt beteende och jag behöver ta alla pauser jag kan få, det vet jag ju av tidigare erfarenheter. Ok, jag kan väl iaf försöka bestämma mig för jag jag ska lyssna på nu när jag ligger kvar och tvekar och inte riktigt kan bestämma mig för vilken väg min dag kommer att ta. Åh, så behändigt om det fanns någon som kunde sparka igång mig! Hatthyllan behöver målas en gång till, men eftersom jag gjorde senaste strykningen vid åtta i morse (ja, faktiskt!) så måste jag vänta ett antal timmar till innan jag fixa klart det sista. Hm, kanske om jag går upp och bara ställer mig i duschen, då kan jag ju fundera på vad jag ska göra och SAMTIDIGT komma en bit på väg – och är det sedan så att jag bestämmer mig för italienska långfilmer och ännu en balja te så kommer jag iaf ha fått tummarna los och tvättat håret idag. Fast, varför gå upp för att ligga kvar och kolla film när jag kan ligga kvar som det är och bara sträcka ut en hand och välja vilken av de oscarsnominerade rullarna jag ska titta på. Hm, svårt val. Stanna eller gå – en av livets svåra frågor på micro-nivå …
Dagens sms
För att citera min kära mor, som när jag för något år sedan ringde och berättade att jag blivit tillsammans med en friluftsnörd utbrast: Hur kunde det bli såhär?
Långfredag, jämställdhetens år 2008:
- Allt väl i påskfirandet? Har du lust och möjlighet att ses ikväll tro?
- Tack, jag har det bra. Sitter just nu och skriver och dricker kaffe. Har både lust och möjlighet att träffa dig ikväll. Tid? Plats? Preferenser? Du sitter på jobbet idag, eller hur var det?
- Om jag får bestämma kommer jag gärna ut till T-plan. Kanske vid kl … halv åtta? Jag kommer dessutom att vara hungrig då. Hur låter det?
Ja, hur låter det?
- Det låter som om fröken ska klä på sig och åka och handla mat. Får jag äran att klura ut mat också eller räcker det med att den står på bordet halv åtta? ; )
- Du får klura också, tror resultatet tjänar på det. Då ses vi sen!
- Vad du har det bra! Tur för dig att kök gör mig lycklig annars hade du varit illa ute. Jobba flitigt nu! / a – hemmafru och köksslav
Birkakyckling it is. Men jag tänker fanken inte ladda pipan och massera hans fötter när han kommer!
”Mmmm, Bounty!”
Jag har tidigare berättat om det där med olika smeknamn på jobbet. Och igår nådde vi ännu ett lågvattenmärke:
Allt började med att jag vaknade tidigt och hade gott om tid att göra mig iordning på morgonen. Den svenska senvintern gör inte direkt underverk för min solhungrande hud, och när vädret nu återigen bestämt sig för att slå om till blöt kyla och bitande kalla vindar måste jag helt enkelt ta mig tid att smörja och olja min marsbleka lekamen för att inte förvandlas till en enda spröd, torr, fnasig och kliande flinga. I mitt badrumsskåp står en burk body butter. Jag har inte använt den på ett tag, varför vet jag inte men jag tror det kan ha ngt att göra med att den bär en svag hint av cocos ([kuckus] !), kanske är det därför jag inte använt den sedan solen sken. Hur som helst, torsdag morgon, gott om tid och sista dagen före påskledigheten (eller innan påskledigheten? Hur var det nu med objektet och adverbialen? Stå före någon i kön, men handla mat innan man hämtar på dagis. Det ena styr tid och det andra är bara fel och varför blev det sån’t ståhej över Mankells bok Innan frosten – är det för att ‘frosten’ kan vara både en tidsmarkör OCH objekt? Att jag aldrig lär mig!).
Jag tog det ändå ganska lugnt med smörjelsen men efter knappt tio minuter bakom skärmen kommer A förbi mitt rum och utbrister: Jaså, det är du som är den skyldiga! Man kan ju spåra dig genom hela korridoren. Det luktar ju Mallorca om dig! Ja, vad annat kan man göra än att nicka och förlåt, det kan nog stämma, ja.
Så framåt lunch, när jag kommit tillbaka från min lilla promenad/shoppingrunda, står A och J vid kaffemaskinen och småsnackar. Demonstrativt börjar A sniffa i luften (men på ett glatt och trevligt sätt) och fnittrar fram ett litet Hihihi!. Jag förklarar då för J, som trots allt har rummet mitt emot mitt och säkert spenderat arbetsdagens första halva med att undra hur det kan komma sig att kontoret helt plötsligt luktar charterresa, att ja, jag är fåfäng och ja, imorse smörjde jag in mig med en bodylotion som luktar cocos, vilket A nu tydligen tycker är helfestligt. Ja, nu när du säger det så! Men var inte ledsen, du luktar jättegott och jag skulle inte tänk på det om ni inte sa något. Ja, jag lovade iallafall att inte upprepa misstaget, men att mina kära kollegor nog tyvärr måste vara tvungna att stå ut de timmar som var kvar – i samma stund rundar AD hörnet och avfyrar förnöjt ett Mmm, Bounty! Tre koffeinstinna redaktörer skrattar som väggarna aldrig tidigare hört.
När sedan interntelefonen framåt eftermiddagen ringer och Fröken Cocosnöt – det har kommit ett bud till dig – ja då kan man ju inte bara annat än skratta och känna en liten värmande låga glimma till inombords. Även om titeln för tankarna till ett visst tv-program med Bruno Wintzell så kan man ju inte bli annat än glad, över att vi jobbar i en så avslappnad atmosfär att vi ibland hinner ta oss tid att hänga vid kaffeautomaten och fnittra och bläddra i kvällspressens blanka bilagor, och för att jag har så schyssta kollegor som gör vardagarna till en enda lång sit-com.
Några smågrejor bara …
Liten lista över saker som jag tror skulle göra min vardag mindre beige/platt/trist/ful/blä/pipig och gnällig:
- få bära solglasögon
- väder som tillåter uppfriskande, stärkande promenader till jobbet
- långa luncher
- en liten resa
- pengar att bränna på lyx och flärd
- en riktigt fängslande roman
- tid att hämta, renovera, tvätta och måla om min cykel
- sovmorgon på riktigt (dvs utan att vakna vid åtta, vettskrämd över att inte vara på jobbet)
Bär mig emot att skriva det här, eftersom det bevisar hur schlagerträsket dränker oss alla och muterar vårt sätt att uttrycka tankar och känslor, men Hur svårt kan det va?
Världen är vacker
Vad hände med vädret? Vart tog våren vägen? Regn och snöblask bäddar in stora staden i ett dunigt, dimmigt bolster, som suddar ut konturerna och gör att allting får en känsla av att inte riktigt vara på riktigt. Det spelar ingen roll vad som händer eftersom det som som händer kanske inte händer i verkligheten. Tillvaron har tagit formen av en gammal långfilm, där hjälten och hjältinnan småspringer undan regnet och skular under markisen till en liten fransk bistro. Ombonat, skyddande mörker och ljuset från gatlyktor som svaga, dämpade sfärer så sköra att de knappt nuddar tegelväggarna. Regnglitter i gatstenarna och silverblänk i den krusade ytan på vattenpölen vid deras fötter. Regnglitter i hennes halsduk och silverblänk där hans kyssar dröjt sig kvar. Det kunde ha varit igår eller för sextio år sedan, i London, Paris eller vilken stad med själ och identitet som helst. För romantiken är universell och om man bara vågar leta så kommer man att se hur den kikar fram och tinar upp vår vardag på de mest oväntade ställen.
Det gör inget att man möts av snötyngda grenverk på väg till t-banan på morgonen. Att regnet oupphörligt strilar mot fönterrutan på jobbet, för jag har takfönster i mitt kontor. Takfönster och fönsterkupa mot kronorna, som på klara dagar kan skymtas bortom blåa reklamskyltens neonkalla gloria. Takfönster, kaffe och en vardag som hade kunnat vara en gammal långfilm.
För världen är vacker och jag fick en bok igår. En bok som jag redan har, och har läst. Men jag fick den ändå och just då kunde ingen present gjort mig gladare. Nu har jag två, och de ligger på hög framför de kulörta pocketpärmarna i min bokhylla. Ett, två – och världen är vacker.
Frida i vårstädningen
Vaknade tidigt och fick ett ryck – jag vill ha en fin lägenhet och jag vill minsann inte bo bland boktravar och dammråttor. Nu ska det städas!
- ”Springa kring med vattenfyllda käril, torka prismorna kring lampans rand, ändå bära sken av blom och fjäril, av en våg, som glittrar vid sin strand.”
Ja, riktigt så gick det kanske inte till, men jag putsade och fejade, torkade av skåpluckor och hyllplan, dammade dörrspeglar, bytte vatten på fiskarna, rensade fläktfilter, bar ut tidningar vattnade blommor och blad. jag till och med tvättade fönster – utsida, insida OCH mellan glasen! Bara för att sätta mig till ro med en kopp välförtjänt kaffe och upptäcka att det började regna …
D som i diskhandskar
Efter att ha lyssnat till ”Eey, Praktikanten!” ett ganska bra tag (har jobbat här sedan april förra året, åtta veckor som praktikant och anställd sedan juni, reds. anm. – faktiskt bokstavligt) kom det därför som en smärre chock när AD stack ut huvudet från sitt rum och avbröt mitt morgonkaffekokande (läs tryckande på kaffeknappen på snajsiga kaffemaskinen) med ett spjuveraktigt ”Hörru Diskhandskkvinnan – kom hit!”
För att köra motorcykel genom Louvren kan jag säga att det hela anspelar på att jag i födelsedagspresent till D (som jag då nyss börjat träffa mer regelbundet men inte så mycket att jag kunde säga att jag kände honom – vilket jag iofs fortfarande inte gör) gav bort ett par diskhandskar med prickig volang. Hepp! Udda, kul, användbart och personligt utan att vara privat – skitbra present, tyckte jag. AD, som varit bollplank i presentspånandet under fikapausen och kommit med det helfestliga förslaget pärlplattor, tyckte det var en annorlunda med i grunden skitsmart sak att ge bort till någon man skulle kunna tänka sig att inleda en relation med (eftersom det tidigt etablerar ”jag lagar, du diskar – tro inte att du slipper” och därför sparar en massa bekymmer och gnäll). Han undrade dock hur de hade levererats – inslaget med fina snören eller med mig i …
Hur som helst, Diskhandskkvinnan kunde jag leva med – tills käre M började referera till en viss film starring Brad Pitt och ett par diskhandskar. Den fyndiga presenten jag gav bort kanske togs emot som något helt annat … Hu!
