Nej, jag hör inget. Eller iaf väldigt luddigt. Trodde först att det bara var lurarna till min nya iPod (åh, vad jag saknar mina gamla KOSS – måste köpa nya annars får jag skav i öronen), men det var först när jag kom till jobbet och en kollega bad mig titta på en text för att hitta en bra synonym som jag insåg att jag faktiskt inte hör ngt idag. Som om öronen är fyllda med ludd. Eller som om jag har en rymdhjälm/stor glasbubbla nertryckt över huvudet.

Jag som var så glad att förkylningen dragit sig tillbaka och det onda i halsen äntligen gett med sig, och så inser jag att det bara jävlas med mig och har flyttat upp en våning. Skit, jag som tänkte gå på bio idag, det verkar inte längre så lönt …

Åh, stackars mig! Pip och gnäll!

Om mitt liv vore en film skulle jag vara Reese Witherspoon, the girl next door. Och om man vrider klockan tillbaka till 19.04 nu ikväll (egentligen onsdagen förra veckan då det här skrevs), skulle hjältens möte med hjältinnan vara givet. Men jag tar det från början …

Jag kommer hem från jobbet, lite trött men ganska glad över att ha hållit ytterligare en deadline. Eftersom jag försummat min lägenhet för festligheter och långa promenader i den första vårsolen, och eftersom min lillasyster kommer på besök imorgon, kavlade jag upp ärmarna, rattade in mp3:n på Pet Shop Boys och började städa. Insåg ganska snart hur länge sedan det var jag kalkade av badrummet. Ja, vad tusan – ska det städas kan man likväl göra det ordentligt! Insåg också att det inte är så lämpligt att skura frätande medel iklädd lilla tajta svarta kontorskjolen, och bor man själv så är det ingen som bryr sig att man springer omkring i lägenheten i bara underkläder och diskhandskar.

Det är svettigt att skura kakel. Det är blött och varmt och håret faller ur sin fina svans. Men åh så rent det blir! Visslar och dansar och tänker att jag kanske ska gå upp på vinden och hämta ner extrasängen till syrran så att hon slipper sova på en iskall madrass. Storasyster är snäll – men tankspridd. För i samma stund som jag stänger lägenhetsdörren inser jag att det jag håller i min hand bara är nyckeln till hänglåset och inte den som går till vinden – och lägenheten!

”Nej, det är inte sant! Hur dum är jag?! Ah, ingen fara på taket, man har väl läst Kalle Blomkvist och vilken tur att jag bor i ett gammalt 20-tals hus”, tänker jag och för instinktivt högerhanden till nacken för att dra ut en hårnål. Ja, idag var naturligtvis den enda dag jag valde att inte ha svinrygg utan bara en gummisnodd. Fan. Jaha, men då får jag väl ringa låssmed då, eller vad gör man i ett sån’t här läge? Och telefonen ligger i min jacka – på anda sidan dörren.

Så där står jag: utan skor, halvnaken i en liten patetisk ursäkt till linne så kort att den inte kan passera som klänning, med håret i en allt annat än smickrande frisyr och ”Go west” vrålande ur spelaren jag fäst vid mitt ena axelband. Dessutom inser jag att jag är sjukt kissnödig. Min granne, som jag hejat på en gång tidigare, ser förvånad men mycket road ut när han öppnar dörren.

”Hej, du, jag är din granne, jag bor där, vi har pratat en gång. Får jag låna din telefon? Jag har låst mig ute! Eller ja, det kanske syns – jag brukar inte se ut så här. Jag håller på att städa. Eller ja, nu skulle jag bara en sväng upp på vinden men råkade slå igen dörren och jag måste nog ringa en låssmed … tror jag. Har du en telefonkatalog också, jag har slängt min – eller ja, inte för att det spelar någon roll nu.” Jag bubblar och skrattar – för det hela är ganska komiskt. Och jo, han har både telefon och katalog och hjälper mig att leta upp numret. ”Jaha, 30 min till en timme, ojdå! … jo, en trappa upp, jag är inne hos en granne … mmhhmm .. ok. Tack, hej!”

Jo, naturligtvis är han jättetrevlig och naturligtvis är han snygg där han sitter i sin välskräddade, strukna skjorta och naturligtvis har han renoverat hela lägenheten och är i full färd med att tapetsera om köket. Och ja, hans gasspis är high-tech, och så fort det blir lite varmare ska han slipa fönsterbänkar och skrapa spröjs – för det behövs, säger han. Och jag sitter där halvnaken i hans kök och rodnar och skrattar och vet inte vart jag ska titta någonstans. Känner mig så fånig – och dum! Det här är ju inte sant! ”Inte för att rub it in, men vassego! Så att du inte behöver göra om det igen!” glittrar han och ger mig ett gigantiskt nyckelband med företagets logga på.

Låssmeden kommer efter 43 minuter och det hela är egentligen ganska spännande – synd bara att det är min lägenhet det handlar om. 2 minuter, knappt, tog det för gubben att öppna dörren med hjälp av en specialdesignad krok som han lirkade in via brevinkastet. Ynka 2 minuter! Och för det vill han ha elvahundrafemtio – kontant! Ja, det var ju bara att gå in och kika i gömmorna. När jag letat fram farmors grattis och god jul-kuvert, letat i all partyväskor och dammsugit alla facken i min plånbok hade jag kommit upp i 804 spänn. Min granne kunde skrapa fram 32 kronor. ”Du, jag måste bara springa ner på hörnet och se om jag kan köpa tuggummi för en femhundring eller så. Jag hade faktiskt inte räknat med det här ikväll och jag har verkligen inte mer än så här på mig. Såvida du inte vill ha rikskuponger!” Det går bra. ”Va?!? Tar du rikskuponger?!?”

Men vad vore en romantisk komedi utan romantiska klyschor? När låssmeden släntrat nerför trappan i full färd med att planera morgondagens lunchmeny, står vi kvar i trapphuset och skrattar åt det hela, för det är ju ganska komiskt ( ja, förutom att det var min lägenhet och om man bortser från att globalkniven jag tänkt köpa flög ut ur min budget i samma stund som låset gick upp). Jag tackar för hjälpen och för nyckelbandet och skrattar att det ju är skönt att man som nyinflyttad har så härliga grannar och att han naturligtvis får låna min telefon när han är dum nog och inte lär sig av mina mistag. Precis som på film. Och precis som på film lägger han huvudet på sned och föreslår ”Ja, när du kommit i ordning och städat klart kanske vi kan ta en glas vin eller så någon kväll, så att jag får se hur du bor …”

Kameran zoomar ut till tonerna av Dinah Washington, och genom fönstren kan man ser hur de unga tu, i varsin lägenhet – vägg i vägg – suckar, ler och myser smått för sig själva. Som på film. Dagen före Alla hjärtans dag

Ja, jag föll tillslut för frestelsen. Jag som verkligen lovat mig själv att hålla mig borta från allt sån’t här trams. Men här är jag nu – exponerad i all min fåfänga. Håll till godo.