SEMESTER!!
Nu trycker jag på paus ett par dagar. Om knappt åtta timmar ska jag infinna mig på arlanda för att ta planet söderut (via Frankfurt).
Destination: Rom
Reslängs: 3 dagar
Resväska: lilla kabinen
Antal skor: 3 par (ballerinor, sandaletter, klackar)
Packning: vintageklänning, tunika, Filippa K slip, prickig klänning m halterneck, flera ombyten underkläder, ett par solglasögon och en väldigt tung necessär
Antal böcker: 3 (två för att läsa och en att skriva i)
Olösta frågor: Borde jag stoppa ner solkräm? Vad ska jag resa i imorgon – kofta? Ska jag ta med mobilladdare? Och kamera?
Återkommer med en mer utförlig rapport om mitt äventyr – och framförallt om mina upplevelser i Den Eviga Staden. Tänk att det blev av till slut. Undrar om Lennart blir arg på mig för att jag 1) har glömt all italienska han färsökte lära mig 2) inte skickar ett vykort som jag lovade (trodde ju inte att det kulle dröja mer än 10 år från det att jag fick mitt slutbetyg …).
Arrividerci!
Good things happen to good people
Satt på jobbet och hade tråkigt igår – precis som de flesta andra dagar den här veckan – tills telefonen ringde och min käre vän S frågade om han fick komma på blixvisit till Storstan. Abso-blooming-lutely! Strax efter åtta knackade det på dörren och efter att vi baxat upp alla blöta plagg från tvättstugan begav vi oss ut i regnet för att återuppliva gamla minnen, uppdataera den andre på våra nuvarande livssituationer och skvallra om gamla gemensamma bekanta. Men det blev inte Söder idag, däremot drinkar på Ag – väldigt trevligt. Halvägs in på min första whiskey sour slår det mig vem killen, i sin nyodlade mustach, ser ut som: jag slirar med ingen mindre än …
… Freddie Mercury – very nice!
Det var som om det inte gått mer än en liten vecka sedan vi sågs och jag insåg på allvar hur tomt det varit här i stan under våren när man inte kunnat ta en öl och snacka skit med S efter jobbet. Tur att jag snart har semester så att jag kan resa till Ön och komma ikapp allt vi missat. Det blev en lagom lång kväll, meb med tanke på hur mycket jag jobbat de senaste månaderna och hur kul det var att vara ute och slarva igen tyckte jag att det var läge att ta lite sovmorgon i morse och trillade således in på kontoret med kaffe och solglasögen strax innan tio. Ever so nice! : )
Möts av lika jobbomotiverade kollegor och får det här postat till mig på internmailen. Obetalbart underbart!
Good things happen to good people, eller vad är man säger? Av senaste 12 timmarnas händelser att döma måste jag vara en mycket bra människa!
Hej! sa Petronella
Det regnar. Idag också. Men jag valde ändå att promenera till jobbet. Och dessutom den vackra vägen. Iförd min nya trenchcoat, gummistövlar och stora paraplyet tog jag mig i sakta mak genom vattenpölar och stadstrafik, över broar och gatsten, under rengtunga lövverk. Stannade på vägen och köpt en lyxkaffe på italienska caféet. Esbjörn Svensons Trio i lurarna och världen för mina fötter. Det tog 20 min längre än vanligt.
Take the plunge!
I morse pratade de om simborgarmärket på P3. Tydligen var det idag 75 år sedan det instiftades. Hur som helst, nyhetsnotisen följdes av lite fritt reflekterande kring radiopratarnas egna simskoleupplevelser. Simon berättade att han aldrig lkom längre än till guldfisken eftersom han inte kunde flyta 5 sekunder. Och aldrig lärde sig flyta. Och fortfarande inte kan flyta. Det fick mig att helt plötsligt minnas mitt eget stora simskoletrauma.
Det måste ha varit sommaren mellan tvåan och trean, eller kanske var det till och med året därpå. Jag var iallafall inte äldre än nio år och kunde för mitt liv inte förmå mig att dyka med huvudet före. Lektion ut och lektion in stod jag vid djupa änden av bassängen, lätt framåtlutad med armarna över huvudet och knep med tårna kring kakelkanten. “Men dyk då, det är inte farligt!” hejade min storasyster – som är mer fisk än människa – och gjorde sju baklängeskullerbyttor i vattnet nedanför. Efter tre veckor och otaliga magplask fick min pappa nog och tog ledigt från jobbet för att coacha mig. Han mötte upp mig efter lektionens slut och vi fick ha ena banan för oss själva medna simlärarna var på lunch. Jag stor där på kanten och huttrade och frös medan syrran hejade från vattnet och pappa stod bakom och mutade med en Alexandra – dyraste glassen på GB:s lista. Jag skulle tom få åka till leksaksaffären och välja vad jag ville för 50 kr bara jag dök med huvudet före.
Det slutade med att pappa puttade i mig så att jag kunde få köpa mitt jäkla märke. Jag dök inte då. Jag dök inte senare. Och tjugo år senare kan jag fortfarande inte dyka.
Trött och sliten
Förstår inte hur jag kan vara så trött. Det är ju inte som om jag lever något extremt hektiskt liv just nu. Kanske är det allt slit och vårens alla sömnlösa nätter som hoppar upp och biter mig. Men varför nu? Jag ska ju åka till Rom på lördag och har inte tid att sitta och gäspa.
Det regnar idag och jag inser – bara två dagar senare – att den där svarta trenchcoaten jag köpte i lördags inte bara var ett fynd rent ekonomiskt, utan även på riktigt. Den här kommer jag använda – länge. Trots att den kostade en del (med tanke på hur mycket pengar jag redan blåst på kläder och en fläkt den här månaden + jag åker till Rom på lördag + jag vill åka på semester i augusti + jag har tvingatrs gå ner på halvtid i höst) så tror jag att det var ett vettigt köp. Svart, ganska tjock bomull, fina detaljer, välskräddad, Resteröds – 750 spänn. Men så rik och snygg jag känner mig när jag har den på mig! Det är bra, och för att ha återfått den känslan är 750 kronor egentligen ett billigt pris.
Varde ljus!
Sitter på jobbet och är flitig – redigerar fantasy som om det gällde livet. Plingeling säger mobilen och liten syster meddelar:
“Man blir ju nästan bländad!”
Jag har fått fönster.
Andra perspektiv
Igår var jag ute och drack öl med Laxarna – eller iaf ett litet tag, sedan blev jag trött och gick hem till min lilla säng och den lilla skål jordgubbar jag hade kvar i kylen sedan helgens picknick (trevliga vänner, champagne, knytkalas, iPal och stråhatt på en filt i Hagaparken – ever so nice and sophisticated!) .
Men åter till lax-AW:n. Jag fick höra att jag är kvinnlig och alltid så piffigt klädd – och blev osäker på om det var ngt positivt eller negativt. Jo, det var tydligen en komplimang men jag har inte riktigt sett mig så. M+J sa att jag alltid är så genomtänkt och frågade hur många timmar jag spenderar framför spegeln varje morgon. Jag, ockupera badrum och pynta i timmar – ALDRIG!! Jag råkar bara ha ett väldigt litet antal klädesplagg men en symaskin, färglada scarves och rejält med fantasi. Tydligen ser jag alltid väldigt “damig” och “gammaldags” ut. Och igår hade jag ändå ingen liten vintageklänning utan dagen till ära smala svarta byxor, nyköpta fyndskor från Zara (fredagens shoppingrunda) och en tunika från samma butik (köpt i maj). Men tydligen gjorde mina röda solbrillor (Oasis förra sommaren) och knuten i nacken att jag såg ut att vara direkt nedstigen från en 20-talsaffisch. Ok, nu kommer mode/historiesnobben in, förlåt, men få kvinnor bar långbyxor på 1920-talet, solglasögon var ännu inte något för gemene kvinna, unga tjejer hade kort page och shinglat hår – men klart effekten av vågigt hår i luftig knut och snedbena är kanske detsamma.
Gårdagens kommentar i kombination med den jag fick från en gammal studentkompis förra året – att jag “har vuxit i mitt utseende” – och att jag för bara någon vecka sedan blev beskriven med orden “uppsatt hår, ofta i olika filmstjärnefrisyrer, allra mest känns hon väldigt mycket Paris” har fått mig att börja undra. Är jag född i fel tid? Är det därför jag alltid känner mig som en alien i de flesta möjliga och omöjliga sammanhang?
Lunch i det gröna
Har precis varit ute på lunch m mina kära kollegor. Det blev picknick-filt och hemlagad potatissallad (inte jag – jag åkte bara snålskjuts på andras kökskunskaper idag!) och precis så mycket solsken att jag klarade av att gå in och jobba och hålal mig vid friskt mod ända tills det är dags att gå hem klockan 16,05. Japp, var på jobbet redan halv åtta sedan jag klivit ur sängen innan sex för att välkomna hantverkarna.
A Room Without A View
Så här ser det ut hos mig. I både kök och sovrum (dvs alla mina två fönster). Börjar tröttna …
Fördelen med att försova sig
För femte dagen på raken har min klocka ringt 05.51. Tycker jag att det är roligt? Nej. Vill jag ligga kvar i sängen? Ja! Men varför gör jag inte det då? Svaret stavas h-a-n-t-v-e-r-k-a-r-e. I fyraveckors tid har jag inte kunnat se ut genom mina fönster, och under de första två kunde jag inte heller öppna dem. Igår stank hela lägenheten av målarfärg är jag kom hem från jobbet vi sjusnåret, migräntung i huvudet. Och på hallgolvet låg det återigen en lapp som meddelade att killar i målarbyxor ska komam in i min lägenhet klockan sju på morgonen. Och nej, det är inte so i vanliga fall när klantverkarna säger att de ska komma mellan 8-15 och man avbokar hela sin dag och sitter och väntar och väntar på att de ska ringa på, vilket de även gör – tio i tre. Nej, de här grabbarna kommer verkligen klockan sju, så det är bara att se till att vara ute ut lägenheten innan tidslåset på jobbet gått igång.
Men nu till dagens flygande start. Klockan ringer, jag stänger av, funderar på vilka luftiga och fina sommarklänningar jag har rena i garderoben och vilken jag ska ha på mig idag – och somnar om! vaknar 06.38 och skit, skit skit vad jag inte vill möta gubbsen endast iklädd handduk. Flyger ur sängen, duschar, blåser, pyntar, fixar, slänger ett öga på DN’s förstasida och möts av MJ’s vitpudrade nuna. Slås av tanken “Vad skönt för honom!”, stressar vidare, drappas av akut klädångest, knyter ihop en soppåse, hoppar i en liten klänning, snurrar upp håret, solbrillor, mobil, nycklar och i-pod (som jag nu kom på att jag glömt innanför dörren. Hmm, lukta gott i min redan kvava och svårvädrade lägenhet ikväll …) – klar! Öppnar dörren 07.02 och möter målarmästar Munte i trapphuset. Puh – jag hann!
Nu till dte roliga: Jag hann ju inte ens få i mig ett glas juice hemma vid diskbänken och tycker fruktansvärt synd om mig som inte får sova som jag vill och som bara jobbar och jobbar och jobbar hela tiden. Och jag VILL inte stämpla in 07.20 om jag inte måste. Så jag unnar mig en frukost på stan. Och får den där pausen som jag så länge behövt och längtat efter – närvarande i nuet med kaffe, juice, scones, sylt och cream cheese på uteservering i solen ett stenkast på kontoret. Läser Metro, lyssnar till lounge musik som strömmar ut genom dörröppningen och blandas med fredagstrafik och cykelsorl. Läppjar kaffe och känner att det faktiskt blev en ganska bra början på degn trots allt. Reser mig upp, viker ihop min tidning och styr stegen mot kontoret. Solen blönker i mina pilotbrillor och de långa solbrända benen framstår som så mycket längre och solbrändare i klänning från Fröken Söt, väska från Miu Miu och sandaletter från Shanghai. Klockan visar 07.57 och jag bestämmer mig för att flexa bort eftermiddagen.
